lördag 2 augusti 2014

Gaza



Jag vill först berömma Anne Ramberg för hennes mod att gå ut i debatten (se här) och dessutom göra det på ett så utmärkt sett. Hon sätter fingret på det som är pudelns kärna – ockupationen. (Även om det kan diskuteras huruvida Gaza fortfarande är ockuperat så är jag av uppfattningen att den israeliska kontrollen är så omfattande att det måste anses vara fråga om en ockupation.)
Det finns all anledning att starkt kritisera Hamas, såväl för deras kränkningar av mänskliga rättigheter på Gazaremsan som för deras urskillningslösa raketattacker mot Israel (vilka utgör krigsförbrytelser). Det är förstås också fullt rimligt att den israeliska regeringen försöker skydda sin befolkning; det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att förstå hur det är att leva under ett ständigt angreppshot.
Detta hindrar inte att Israel har det största ansvaret både för att striderna uppstått och för de höga dödssiffrorna på den palestinska sidan. För det första: Israel har begärt inte bara att palestinierna ska erkänna Israel (vilket skedde redan genom Osloöverenskommelsen) utan också att de ska erkänna Israel som en judisk stat, och det utan att ge palestinierna något hopp om en egen stat med rimliga gränser. (Ja, det var kanske nära att palestinierna fått en stat år 2000 och att Arafat då missade en historisk chans, men det står hur som helst utom rimligt tvivel att den nuvarande israeliska regeringen inte är beredd till en sådan uppgörelse.) Istället fortsätter den israeliska annekteringen (de facto och de jure) av Västbanken, i strid med all folkrätt.
För det andra: Israel är den överlägset starkaste militärmakten och har betydligt större förmåga att tillfoga motståndaren – liksom civilbefolkningen – skador. Hamas raketangrepp måste fördömas, som jag skrev ovan, men de är lyckligtvis förhållandevis ineffektiva, dels p g a vapnens bristande precision, dels p g a effektivt israeliskt försvar.
Det är svårt att som utomstående bedömare, utan alla fakta för handen, veta exakt vilka israeliska åtgärder som är förenliga med folkrätten och vilka som inte är det. Israel har utmärkt folkrättsexpertis. Den bild man får är dock dels att israelerna tillmäter palestinska skador alltför liten betydelse när man gör sina proportionalitetsbedömningar, dels att en god del av angreppen syftar till att försvaga motståndsviljan hos den palestinska befolkningen snarare än till att angripa Hamas militära kapacitet. Israelerna har berömt sig av sin rutin att varna civilbefolkningen i bostadshus innan dessa bombas. Man måste emellertid fråga sig vad det fyller för funktion att förstöra ett hus där en Hamasmilitant bor, om denna redan är varnad. Den mest närliggande förklaringen är att huset bombas för att skicka ett budskap till palestinierna att de inte bör engagera sig i Hamas. Detta är förbjudet enligt den humanitära rätten, som bara tillåter angrepp mot civil egendom om angreppet har ett direkt militärt syften och där den civila skadan är proportionerlig mot den militära nyttan. (De brittiska terrorbombningarna av t ex Dresden skulle alltså inte anses acceptabla idag.) Effekten är en kollektiv bestraffning, inte bara av den kombattant som kan ha bott i huset, utan också av dennes familj och övriga invånare.
Jag har undertecknat en artikel om Gaza på DN Debatt idag (se här). Den engelskspråkiga, längre versionen finns här.

2 kommentarer:

Unknown sa...

https://www.facebook.com/unitedwithisrael/photos/a.170450662987917.35451.150799104953073/798448926854751/?type=1&theater

André Tito sa...

Jag tycker att vi borde vara oerhört vaksamma när det kommer till att räkna de palestinska förlusterna, inte minst för att siffrorna varierar mellan olika parter, men också för att vi inte fått ta del av Israels upplysningar om de döda.

Du skriver att ”… Israel bär det största ansvaret för både för att striderna uppstått och för de höga dödssiffrorna på den palestinska sidan.”. Ditt resonemang bygger på att anledningen till att Hamas trappat upp sin raketbeskjutning beror på att Israel har lagt fram omöjliga krav på palestinierna, exempelvis som att erkänna Israel som en judisk stat och samtidigt fortsätter bygga bosättningar.

När Israel avvecklade alla militärposter och civila bosättningar samt lämnade Gazaremsan år 2005 kunde Hamas kultivera Gaza genom satsningar med bidragspengarna, men istället för att se det som en möjlighet för att utveckla Gazaremsan såg Hamas det som en möjlighet för att trappa upp raketbeskjutningen mot Israel. Det var inte förens två år efter utrymningen av Gaza, alltså i början av år 2007, som Israel införde blockaden mot Gaza. Varför besköts Israel under de två åren när det varken fanns en blockad eller bosättningar? Du nämner Israels krav på att erkännas som en judisk stat som en orsakandefaktor till det nuvarande kriget, ett krav som kom från Netanyahu när hans koalitionsregering fick makten år 2009. Om problemet var kravet på att erkänna israel som en judisk stat, varför besköts Israel innan år 2009?

Hamas raketbeskjutningar är ineffektiva när det kommer till att tillfoga civila förluster på den israeliska sidan. Däremot har Mahmoud al-Zahhar, som är Hamas talesperson, beskrivit att syftet med raketbeskjutningarna är till för att sprida skräck hos israeler för att få dem att fly. Det är alltså definitionen av terrorism. Om vi utgår från Hamas syfte med raketbeskjutningar så är varje raketattack mot Israel en lyckad attack.
Jag har svårt att godta resonemanget om att Israel bär det största ansvaret för de palestinska förlusterna. Jag skulle däremot acceptera resonemanget förutsatt att Hamas följer folkrätten och att kriget utspelar sig på ett traditionellt sätt, men det är ju inte så. Du fördömer Hamas urskillningslösa raketattacker mot Israel och brott mot mänskliga rättigheterna i Gaza, men du glömmer nämna hur tätbefolkade områden och civila objekt systematisk utnyttjas av Hamas för sin krigföring mot Israel. Borde förbrytelserna inte vägas in i proportionalitetsprincipen med tanke på att Hamas krigföring påverkar de faktorer relevanta för att undersöka huruvida attackerna är proportionerliga eller inte?