Follow by Email

fredag 27 april 2012

Mänsklighetens gemensamma arvedel–djuphavsbottnen

Igår arrangerade vårt nybildade folkrättscentrum (Stockholm Centre for International Law and Justice; SCILJ; scilj@juridicum.su.se) ett seminarium med den österrikiske domaren i havsrättstribunalen, Helmut Türk. Türk talade om “the common heritage of mankind”-principen, som tillämpas i första hand på djuphavsbottnen (alltså utanför kontinentalsocklarna) samt i viss mån även på rymden. Principen innebär att det som finns på djuphavsbottnen (olika former av mineraler) ska utvinnas endast under gemensam förvaltning. Det finns sedan 1994 en International Seabed Authotriy i Kingston, Jamaica, som ska administrera utvinningen. Än så länge har det dock bara skett prospektering, då det med dagens teknik och råvarupriser är för dyrt och besvärligt att utvinna.
Konceptet människans gemensamma arvedel gäller med vissa modifieringar även för rymden. Konventionen om månen från 1984 har dock bara 13 ratifikationer, så rättsläget är inte särskilt klart. F ö kommer det förstås att dröja än längre innan det startas gruvor på månen, om det någonsin blir möjligt.
En annan plats som faktiskt förvaltas gemensamt, på ett ganska effektivt sätt, är Antarktis. Där har 28 stater med intressen på Antarktis gemensamt kommit överens om att förvalta kontinenten. Ingen gruvdrift är tillåten, men däremot pågår det mycket vetenskaplig verksamhet – bl a klimatforskning – och en del turism. Se vidare här. Som många känner till gör sju stater anspråk på olika delar av Antarktis – bl a Norge, som har de största anspråken – men de deltagande staterna har kommit överens om att tills vidare s a s lägga sina suveränitetsanspråk på is. Dessa sju stater accepterar dock inte att man talar om Antarktis som mänsklighetens gemensamma arvedel, just eftersom de gör anspråk på territoriet.
***
Får jag också passa på att gratulera mina kollegor Åsa Romson och Mark Klamberg, som på ett strålande sätt försvarade sina avhandlingar i fredags respektive i tisdags!
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/http%3A//www.ats.aq/index_e.htm" rel="tag">http://www.ats.aq/index_e.htm</a>

torsdag 26 april 2012

Charles Taylor fälld för internationella brott -- första statschefen sedan Nürnberg

Som rapporterats i media dömdes Charles Taylor idag vid den särskilda Sierra Leonedomstolen för medhjälp till krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under inbördeskriget i Sierra Leone. (Se sammanfattning och snabb analys.) Han blir därmed den första statschef som döms i en internationell domstol sedan Dönitz i Nürnberg (Dönitz var statschef i Tyskland under drygt en vecka såsom Hitlers efterträdare.)

Domstolen godtog inte allt vad åklagaren försökte lägga Taylor till last. Istället för mer direkt medverkan i brotten begångna av RUF-gerillan och AFRC-juntan blev han fälld för medhjälp. Denna medhjälp bestod i en rad åtgärder, bl a att han försett de stridande med vapen. Detta kan vara något att tänka på för andra som exporterar vapen. Som domstolen påpekar i paragraf 167 kände Taylor väl till de övergrepp som begicks av RUF och AFRC när vapen levererades, och denna medvetenhet om vad vapnen skulle användas till är förstås något som skiljer honom från många (men inte alla) vapenhandlare.

Om Taylor hade dömts för brott begångna i Liberia under dess långa inbördeskrig hade listan över förbrytelser säkert blivit än längre och allvarligare. Sierra Leonedomstolen – som skapades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leone – hade dock inte jurisdiktion (domsmakt) över de brotten.

I samband med att Taylor år 2006 utlämnades av Nigeria till Liberia för vidarebefordran till Sierra Leonedomstolen beslöts det att rättegången skulle hållas i Haag, och inte i Sierra Leones huvudstad Freetown, där domstolen egentligen var belägen. Skälet till detta var att man var rädda för at Taylors närvaro i Freetown skulle kunna störa den sköra freden i Sierra Leone (liksom också i Liberia). Nederländerna ville då försäkra sig om att något annat land kunde ombesörja verkställigheten av det eventuella fängelsestraffet. (Det var ett legitimt krav; som värd för två andra internationella brottmålsdomstolar riskerade Nederländerna redan att bli sittande med en mängd förbrytare.) Detta eftersom varken Sierra Leonedomstolen eller någon annan internationell tribunal har ett eget fängelse, utan straffen måste verkställas i nationella fängelser.

Frågan gick ut till ett antal länder, och till slut accepterade Storbritannien. Taylor kunde därmed föras till Haag och rättegången påbörjas. Sverige har en lag som möjliggör att dömda i Sierrea Leonedomstolen avtjänar straff i Sverige (se här), men det krävs i varje enskilt fall ett regeringsbeslut. Vi har f ö avtal om avtjänande av straff i Sverige också med ICC, Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen, såvitt jag känner till. Bl a Biljana Plavsic, tidigare premiärminister i den bosnisk-serbiska republiken (efterträdare till Karadžić) har suttit i fängelse i Sverige (Hinseberg).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Charles+Taylor" rel="tag">Charles Taylor</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Sierra+Leone" rel="tag">Sierra Leone</a>, <a href="http://bloggar.se/om/krigsf%F6rbrytelser" rel="tag">krigsförbrytelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/krigsbrott" rel="tag">krigsbrott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/brott+mot+m%E4nskligheten" rel="tag">brott mot mänskligheten</a>

tisdag 17 april 2012

Mer om den påstådda ryska immuniteten

(FÖR BAKGRUND: Se gårdagens inlägg.)
Att döma av ett inslag i dagens Rapport (här) har den ryska ambassaden nu fyllt den aktuella byggnaden med diplomater. Detta påverkar egentligen inte de förhållanden som Högsta domstolen bedömde i somras, eftersom frågan om statsimmunitet ska bedömas efter hur det förhöll sig när ärendet inleddes, dvs 2003-2004.
Däremot är det , som sas i inslaget, på det viset att Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser blir aktuell, eftersom den skyddar diplomatbostäder. Enligt artiklarna 30 och 22.3 i Wienkonventionen får man inte utmäta sådana bostäder (och för övrigt inte heller vidta några andra tvångsåtgärder, som handräckning). Det är inte helt klart om detta också betyder att en fastighet som helt bebos av diplomater är skyddad från utmätning; såvitt jag förstår har olika länder bedömt detta på olika sätt. En sak är dock klar: Den som köper en hyresfastighet full med diplomater har svårt att bli av med dem, om hen skulle vilja det. Detta påverkar förstås marknadsvärdet.
Förhållandet mellan olika former av immunitet är krångligt. Statsimmunitet är immunitet för staten som sådan, och den grundar sig på tanken att stater är jämlika. Det skulle således träda en annan stats ära förnär om en “simpel” tingsrätt eller kronofogdemyndighet kunde sätta sig över en främmande suverän. Med tiden har statsimmuniteten kommit att urholkas, så att den nu bara gäller officiella handlingar och officiell (eller icke-kommersiell) egendom.
Den diplomatiska immuniteten, däremot, syftar till att skydda och möjliggöra diplomatiska förbindelser, och har alltså en funktionell motivering. Diplomater är immuna och diplomatiska beskickningar och bostäder är okränkbara.
Min slutsats från igår kvarstår, dvs att Ryssland bör dra saken till skiljedomstol eller ICJ om man är missnöjd. (Fast bäst vore förstås om man betalade sina av domstol fastställda skulder.) Till diplomatkonventionen finns ett särskilt tvistlösningsprotokoll (här) som hänvisar till ICJ eller skiljedom. Sverige är part till det protokollet men tyvärr inte Ryssland.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ryssland" rel="tag">Ryssland</a>, <a href="http://bloggar.se/om/statsimmunitet" rel="tag">statsimmunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatisk+immunitet" rel="tag">diplomatisk immunitet</a>

måndag 16 april 2012

Moskva arga därför att del av ryska ambassaden i Stockholm utmäts. Lös saken i skiljedom!

Som rapporterats bl a i Dagens Industri (här) är Ryssland förgrymmat på Sverige därför att kronfogden står i begrepp att utmäta en rysk fastighet som delvis används av dess handelsdelegation (som hör till den ryska ambassaden). Ryssarna hotar med försämrade relationer med Sverige.
Utmätningen rör ersättning för rättegångskostnader för en tvist som den tyske affärsmannen Franz Sedelmayer vann mot Ryssland. Frågan om utmätning var tillåten avgjordes i somras slutligt av Högsta domstolen (här), vilken fann att det inte förelåg hinder. Tvisten har en lång historia ända från 1994, vilket jag kommenterar i en kommande artikel i Juridisk tidskrift.
Ryssarna menar att egendomen inte får utmätas utan är immun, eftersom den används av ryska ambassadens handelsdelegation. Ryssarna har dock fel i sak; endast en mindre del används av delegationen eller av ambassaden i övrigt, och då är inte fastigheten som sådan immun. (Däremot får inte svenska myndigheter gå in i de lokaler som ambassaden använder.) Ryssarna är alltså ute i ogjort väder. Dessutom kan förstås inte svenska regeringen lägga sig i vad svenska domstolar och myndigheter gör.
Det finns en FN-konvention som handlar om immunitet. Sverige har ratificerat konventionen medan Ryssland ännu bara har undertecknat den (dvs inte är bundna). I konventionen står i artikel 27 att tvister ska lösas med skiljedom eller i Internationella domstolen (ICJ) (se här). Eftersom Ryssland inte är bunden av konventionen (som f ö inte trätt i kraft) är man inte tvungen att använda sig av dessa tvistlösningsmekanismer. Då skiljedom och ICJ är de metoder som konventionen anvisar borde det dock vara ett utgångsläge, särskilt som Ryssland varit med om att förhandla fram konventionen och dessutom undertecknat den. Om ryssarna menar allvar med sina påståenden om att Sverige bryter mot folkrätten bör de alltså föreslå svenska regeringen att saken avgörs i skiljedom eller ICJ; inget hindrar att parterna ad hoc kommer överens om något av dessa tvistlösningsmedel. En sådan process skulle f ö ha kunnat ge ett intressant internationellt prejudikat. (ICJ har nyligen avgjort en intressant tvist mellan Tyskland och Italien rörande just immunitet, men det rörde delvis andra frågor).
Technorati-taggar: ,,
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Ryssland" rel="tag">Ryssland</a>, <a href="http://bloggar.se/om/immunitet" rel="tag">immunitet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/utm%E4tning" rel="tag">utmätning</a>

lördag 14 april 2012

Säkerhetsrådets resolution om Syrien

(OBSERVERA ATT JAG GJORT EN RÄTTELSE AV GÅRDAGENS INLÄGG OM IRAN OCH ISRAEL .)
Varken FN:s pressavdelning eller dess webbredaktör verkar ha jobbat idag, men på Al Jazeeras blogg kan man hitta den resolution som antogs i morse NY-tid (här).
Följande kommentarer kan göras: Säkerhetsrådet beslutar att sända ett “advance-team” om 30 personer (para 7), men man säger också att man vill etablera en mer ambitiös observatörsstyrka (para 5). Detta är dock villkorat av “a sustained cessation of armed violence in all its forms by all parties”. Detta betyder alltså att om den syriska regeringen skulle återuppta sina angrepp på fredliga demonstrationer så blir det ingen observatörsstyrka. Däremot hotar rådet i den sista paragrafen med att det kan vidta “further steps” om nödvändigt. Detta uttryck har använts flera gånger förut, t ex i den berömda resolution 687 efter Gulfkriget 1990-91 och i resolution 598 om kriget mellan Iran och Irak. Samma formel användes också i det uttalande som säkerhetsrådet gjorde 5 april för att stödja Kofi Annans fredsplan.
En annan sak som är viktig att påpeka är att rådets resolution inte är bindande; rådet kan fatta bindande beslut men de flesta beslut binder inte medlemsstaterna. Detta betyder att det fordras att den syriska regimen accepterar observatörsstyrkan.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Syrien" rel="tag">Syrien</a>, <a href="http://bloggar.se/om/s%E4kerhetsr%E5det" rel="tag">säkerhetsrådet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/observat%F6rsstyrka" rel="tag">observatörsstyrka</a>

Får Israel bomba Iran? Svaret är “NEJ” (och inget annat)

Som en läsare noterat finns det en motsättning i min text publicerad igår. När jag svarade “nej” i sista meningen av första stycket gällde svaret frågan i rubriken, dvs om Israel får bomba Iran. Tyvärr hade jag under redigeringen av texten omedelbart före detta svar lagt in en annan fråga, nämligen om en bombning skulle strida mot folkrätten. Jag borde förstås ha ändrat svaret till “ja”.

Alltså: Israel får inte bomba Iran. En bombning skulle (idag) strida mot folkrätten.

Jag ber om ursäkt för felskrivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/icke-spridningsavtalet" rel="tag">icke-spridningsavtalet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/NPT.+folkr%E4tt" rel="tag">NPT. folkrätt</a>

fredag 13 april 2012

Får Israel bomba Iran?

Som bekant diskuteras nu om Israel bör bomba Irans kärnanläggningar för att stoppa Irans förmodade planer på att skaffa kärnvapen (se här). En fråga som ställs alltför sällan är om en bombning skulle strida mot folkrätten. Det finns ett ganska klart svar på den frågan: Ja. (I en tidigare version av denna text stod det genom en ren felskrivning "nej".)
Användning av våld är förbjudet enligt FN-stadgans artikel 2(4). Det finns två allmänt accepterade undantag: åtgärder som godkänts av FN:s säkerhetsråd samt självförsvar enligt artikel 51. Självförsvar får ske när ett väpnat angrepp har inletts (eller möjligen strax före, för att föregripa). Det var därför omvärlden och praktiskt taget alla folkrättsjurister ansåg att det amerikanska angreppet på Irak 2003 inte kunde rättfärdigas som förebyggande självförsvar. När Israel år 1981 bombade den irakiska Osirakreaktorn fördömdes det av ett enhälligt säkerhetsråd (se här, resolution 487). (När Israel bombade anläggningar i Syrien år 2007 gjordes dock inget fördömande.)
Bryter då inte Iran mot folkrätten genom sitt kärnprogram? Om de verkligen skaffar sig kärnvapen bryter de mot det s k icke-spridningsavtalet (NPT), som anger att de stater som inte hade kärnvapen före 1967 (dvs alla utom USA, Sovjetunionen/Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike) inte får skaffa sig kärnvapen. I stort sett alla världens stater är med i NPT med tre notabla undantag – Indien, Pakistan och Israel. Indien och Pakistan är öppna kärnvapenmakter sedan 1998 och Israel anses allmänt ha kärnvapen men har aldrig vidgått det. Nordkorea sa upp avtalet 2003 och genomförde sin första sprängning 2006 (enligt egen uppgift).
Även om Iran ännu inte har konstaterats ha brutit mot NPT har man dock enligt det internationella kärnenergiorganet (IAEA) flera gånger brutit mot ett särskilt kontrollavtal, det s k safeguards-avtalet, som är knutet till NPT. De andra parterna till NPT kan införa fredliga sanktioner med Iran som en reaktion på dessa överträdelser, vilket också skett, både genom beslut i säkerhetsrådet och genom beslut av EU och USA. Israel kan dock inte göra dessa överträdelser gällande mot Iran, eftersom Israel inte är part till avtalet. Dessutom kan dessa överträdelser inte rättfärdiga militärt våld. Vidare har Iran brutit mot säkerhetsrådsbeslut (se bl a resolution 1929, här), men för dessa brott är det säkerhetsrådet som bestämmer konsekvenserna.
Irans brott mot safeguardsavalet och dess eventuella framtida brott mot NPT kan alltså inte rättfärdiga ett israeliskt angrepp. Finns det några andra argument för en israelisk intervention? Iran stödjer ju faktiskt Hizbollah och Hamas, som från tid till annan angriper Israel. Rent folkrättsligt kan Irans stöd strida mot folkrätten, då en stat inte får stödja en icke-statlig väpnad grupp (gerilla, etc) i dess krigföring mot en annan stat. Sådant stöd utgör dock inte i sig ett väpnat angrepp, vilket Internationella domstolen bekräftade i en dom 1986 (Nicaragua v USA). Om Irans engagemang är så omfattande att man kontrollerar Hamas respektive Hizbollah kommer saken i ett annat läge, och då kan eventuella angrepp från dessa rörelser s a s tillskrivas Iran. Även i det fallet gäller dock att det israeliska svaret måste vara både nödvändigt och proportionerligt.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/k%E4rnvapen" rel="tag">kärnvapen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/icke-spridningsavtalet" rel="tag">icke-spridningsavtalet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/NPT" rel="tag">NPT</a>

onsdag 11 april 2012

Två notiser: Turkiskt självförsvar mot Syrien? Terroristmisstänkte Hamza kan utvisas till USA.

1. I dagens SvD skriver ledarskribenten Daniel Persson att Turkiet och Nato nu har rätt att idka självförsvar mot Syrien, efter det att Syrien skjutit över gränsen till Turkiet (här). (Persson refererar till den kända artikel V i Nato-fördraget, som binder bara Nato-stater, men inte till artikel 51 i FN-stadgan, som utgör den rättsliga grunden för rätten till självförsvar .)
Persson drar dock lite för stora växlar på självförsvarsrätten. En eller ett par enstaka incidenter ger Turkiet rätt att försvara gränsen, t ex genom att skjuta tillbaka, men inte till en fullskalig militär intervention. För det krävs, enligt FN-stadgan, ett “väpnat angrepp”, vilket är något större. Exakt vad som krävs är inte lätt att säga, men det är viktigt att kravet inte sätts för lågt, för då skulle en stat kunna provocera fram en gränsincident och sedan ta den till förevändning för ett “självförsvar” i stor skala. En viktig indikator är också den “angripande” statens intentioner. Om man på allvar tror att Syrien planerar att angripa Turkiet, så kan förstås ett par beskjutningar tänkas utgöra ett led i ett sådant angrepp, och därmed s a s trigga självförsvarsrätten. Det är dock inte direkt mitt intryck att det är på det viset.
Persson refererar också till en bilateral traktat (avtal) mellan de båda länderna, Adanaavtalet, som skulle ge Turkiet rätt att intervenera militärt mot aktiviteter som hotar Turkiets säkerhet och stabilitet. Jag har i hastigheten inte lyckats hitta det avtalet , men kan ändå notera att det som ett minimum alltså krävs att det föreligger ett hot mot Turkiets säkerhet och stabilitet. Jag hittade dock denna intressanta notering från ett inlägg på en blogg från en för mig okänd publikation vid namn Eurasia Review (här):
But the most comprehensive deal came in 2010 when the two sides inked a significant agreement on cooperation against terror. It was signed on Dec. 21, 2010 by Davutoğlu and Syrian Foreign Minister Walid Mouallem and ratified by the Turkish Parliament on April 6, 2011. This agreement has 23 articles, which have important implications for Turkey. For example, Article 7 of the agreement gives both parties the right to conduct joint operations in each other’s territory. If Turkey officially recognizes the Syrian National Council (SNC) as the only legitimate government of Syria, which is likely to happen in the upcoming Paris meeting of the Friends of Syria if Assad fails to follow through on the Annan plan, it can very well secure the consent of the SNC to launch joint operations with the Free Syrian Army against Assad’s forces.
Detta är onekligen en intressant spekulation, med paralleller till situationen i Libyen förra året (jfr här). Till skillnad från den libyska övergångsregeringen har den syriska oppositionen ingen direkt kontroll över något område, och verkar dessutom ha haft väldigt svårt att enas. Dessutom finns det många frågetecken avseende oppositionens möjligheter att garantera de alawitiska och kristna minoriteternas situation. (Detta betyder förstås inte att al-Assad-regeringen är legitim – det är den inte.)
Jag är alltså långt ifrån övertygad om att det finns en rättslig grund för att intervenera i Syrien som självförsvar. Trots det är förstås den humanitära och politiska situationen sådan att något måste göras. Ingen verkar veta vad.
2. Igår beslöt Europadomstolen att inte acceptera en klagan från bl a den kände egyptiske predikanten Abu Hamza. De klagande hade hävdat att utlämning från Storbritannien till USA skulle ha inneburit att de kunnat utsättas för tortyr eller annan grym, förnedrande eller omänsklig behandling. Enligt Europadomstolens praxis har Europeakonventionens stater en skyldighet inte bara att själva avstå från tortyr etc utan också att avstå från att överlämna personer till andra länder där de riskerar utsättas för sådan behandling. (Även FN:s tortyrkonvention förbjuder utlämning till länder där en person riskerar tortyr.)
Domstolen kom i korthet fram till att förhållande i det fängelse som Hamza m fl skulle hamna i om de dömdes för olika terroristbrott inte utgjorde sådan behandling. Domen innehåller också överväganden om huruvida de tänkbara straffen skulle vara oproportionerliga mot de brott de anklagas för. Vidare är fallen intressanta för att belysa vilka handlingar amerikansk lagstiftning behandlar som terrorism. (Se referat bl a här. Se hela domen här.) Jag hoppas kunna analysera domen noggrannare om några dar.