Follow by Email

lördag 24 mars 2012

Kuppen i Mali–Afrikanska unionen erkänner inte icke-konstitutionella regeringar

Häromdagen genomfördes en militärkupp i Mali i Västafrika (se här). Som ett svar på detta beslöt Afrikanska unionen (AU) att suspendera Maili (se här).

För den som inte följt med afrikansk historia under de senaste åren kan detta förefalla förvånande. Det är det emellertid inte. I stadgan för Afrikanska unionen (som efterträtt OAU) står faktiskt att icke-konstitutionella regeringar inte ska erkännas, och AU har t o m en rätt att blanda sig i om allvarliga förföljelser sker (se artikel 4 p) och h)). AU har också följt detta med viss regelmässighet (se här, “Overview”), vilket drabbat bl a Libyen, Guinea, Mauretanien, Elfenbenskusten och Madagaskar.

Detta till trots är de demokratiska val som numera är regel snarare än undantag i Afrika ofta ytterst ofullständiga. Förutom rent valfusk förekommer manipulationer i valkampanjerna och många röstar efter etniska och klan-intressen snarare än efter vad som är bra för landet. Det tar tid att bygga upp en fungerande demokrati, vilket förutsätter en fungerande statsmakt och ett samhälle där människorna ser en gemensam framtid. Som bl a Susan Marks noterade i sin avhandling har omvärlden ofta nöjt sig med en demokrati “lite” -- särskilt om rätt kandidat vunnit, kan tilläggas.

fredag 16 mars 2012

Kony 2012 (igen)

Igår rapporterades det på Ekot att visningar av “Kony 2012” i norra Uganda hade fått ställas in därför att människor blev upprörda. Se även här.

Filmen har kritiserats en hel del (se bl a här). Här en kritik av antropologen Sverker Finnström, som skrev sin avhandling om norra Uganda och som länge följt filmens upphovsmakare, Invisible Children. Här en kritik från Ugandas mest kände intellektuell, Mamhmood Mamdani, tidigare professor vid Columbia.

Norbert Mao, Ugandas kanske näst mest kände politiker (efter Museveni), är dock positiv till filmen (se här). Mao är ordförande för oppositionspartiet Democratic Party och tidigare ordförande för Guludistriktet i Acholiland, varifrån LRA kommer. (Ja, han kallas ordförande Mao.) Mao – som är varm folkledare, slug politiker och kylig analytiker i en person --gör bedömningen, att även om filmen är förenklad, även om det finns många andra problem än Kony, så är Kony ändå ett problem som måste åtgärdas, och filmen kan bidra till att så sker.

Jag tror att det är rätt. Jag har mycket stor förståelse för att människor i Lira (en av de platser som drabbades hårdast av Kony) är arga därför att en film om Joseph Kony handlar mer om vita människor än om offren och deras behov, men filmen har lyckats där nästan alla andra har misslyckats: att skapa uppmärksamhet. Den uppmärksamheten måste dock sträcka sig längre än till Konys person.

torsdag 15 mars 2012

Första ICC-domen

Igår kom den första domen i Internationella brottmåldsdomstolen (ICC) mot Thomas Lubanga, en krigsherre från nordöstra DR Kongo (DRK) (se här; se även Klambergs blogg här). Det har alltså tagit nästan tio år från det att Romstadgan för ICC trädde i kraft tills den första domen, som för övrigt säkert kommer att överklagas till överklagandekammaren.

Processen mot Lubanga har kantats av problem (för en historik se bl a här och här). Många var kritiska mot att Lubanga endast åtalades för att ha rekryterat och använt sig av barnsoldater när han också begått många andra grova övergrepp. Lubanga var föremål för en åtalsprocess i DRK för andra brott, och enligt Romstadgans s k komplementaritetsprincip kan ICC inte döma för brott som redan lagförs i en stat. Åklagaren åtalade därför för barnsoldatsbrotten, som man inte åtalat Lubanda för i DRK.

Ett annat problem var att åklagaren till stor del byggde på uppgifter som han fått från FN, och mycket av detta material fick försvaret inte tillgång till, eftersom det var känsligt. Det är naturligt att det uppstår en del problem av det slaget, eftersom åklagaren är beroende av att få information från andra organisationer och från stater, men många menar att åklagaren inte hanterade denna fråga på ett bra sätt, och ett tag såg det ut som om hela processen skulle stoppas.

Åtalet mot Lubanga ingår i åklagarens undersökningar rörande brotten i DRK. Redan när Moreno Ocampo tillträdde 2003 var han intresserad av DRK och till slut (april 2004) hänskjöt president Joseph Kabila situationen i landet till ICC. Innan dess hann dock Uganda emellan, genom att redan i december 2003 hänskjuta LRA-situationen till ICC. Som bekant är LRA-ledaren Kony numera en världskändis (se här). Ironiskt nog var Uganda involverat också i nordöstra Kongo, och under en tid stödde man Lubanga (se bl a här).

Luis Moreno Ocampo, som inte varit okontroversiell, avgår i juni detta år, och just nu pågår sökandet efter en ny åklagare (se här). Det är en mycket viktig post, och innehavaren påverkar inte bara ICC:s framtid utan också många skeenden i världspolitiken.

fredag 9 mars 2012

Kony 2012–(delvis) rätt medicin men fel diagnos

Jag har nu – sist av alla, verkar det som – sett den amerikanska organisationen Invisible Children’s (IC) kampanjfilm “Kony 2012”, som på tre dagar fått nästan 40 miljoner visningar på Youtube. Som många noterat är filmen mycket välgjord, men budskapet starkt förenklat.

Först det positiva: Filmen, liksom den tillhörande kampanjen, visar hur effektivt ett budskap kan göras, och hur unga människor kan engageras. Jag tror också att målet med kampanjen är rätt, dvs att få USA att fortsätta stödja försöken att ta Kony och sätta stopp för LRA. Kony utgör i sig ett problem, den ugandiska armén har misslyckats i 26 år (vilket har flera orsaker), och amerikansk spaning och kanske också kommandooperationer på marken skulle kunna utgöra skillnaden mellan framgång och fortsatt misslyckande. Därför tycker jag att kampanjen gör gott.

Jag har heller inga problem med att IC lägger ner en betydligt större del av sin budget på kampanjer än på konkret hjälpverksamhet. Det har spenderats hundratals miljoner dollar på att hjälpa Konys offer (i sig otillräckligt), men det både humanitärt och ekonomiskt mest effektiva vore att få stopp på honom.

Samtidigt är IC:s beskrivning av konflikten mycket förenklad. I filmen förklaras allt med Konys ondska (“evil”, “bad guy”), och den bakgrund som finns på IC:s hemsida nyanserar inte nämnvärt. Jag har tidigare kommenterat situationen i Uganda i ett antal inlägg. Som tre av de främsta icke-ugandiska LRA-kännarna – Mareike Schomerus, Tim Allen och Koen Vlassenroot – skriver i Foreign Affairs, och som Michael Deibert skriver i Huffington Post, är konflikten betydligt mer komplicerad än vad IC låter påskina. Den ugandiska Museveneiregeringen har en stor skuld i att konflikten över huvud taget uppkom och den har hanterat konflikten på ett sätt som kanske orsakat mer lidande än Kony själv (även om uppsåtet inte varit så diaboliskt). Kony har också tidigare haft stöd från delar av “sin” befolkning i Acholiland i norra Uganda, och det finns fortfarande element i den ugandiska diasporan som stödjer honom, förblindad av hat mot den nuvarande regeringen.

“Kony 2012” utgår från en amerikansk quick fix-mentalitet. Den drivs av goda avsikter, och som jag tidigare nämnt tror jag att medicinen är rätt, men den kan inte bota mer än en del av problemet. Människorna i norra Uganda, för att inte tala om i nordöstra DR Kongo, södra Sydsudan och sydöstra Centralafrikanska republiken, kommer att ha många problem även den dag Kony är borta, och det kommer att finnas många “bad guys” kvar – en del understödda av västerländska regeringar.

Kony 2012-kampanjen präglas av en frånvaro av analys. Under de dryga 29 minuter som filmen varar får man veta betydligt mer om upphovsmannens familj än om kriget med LRA. Men tittarna kanske förstår att upphovsmännen medvetet förenklat, och själva söker sig vidare. Tyvärr innehåller IC:s hemsida inga länkar, men den som vill gräva kan börja här, här eller här.

tisdag 6 mars 2012

Det svenska samarbetsavtalet med Saudiarabien och folkrätten

Ekots avslöjande om svensk medverkan i byggandet av en fabrik för tillverkning av bl a antitankvapen är häpnadsväckande. Samarbetet om fabriken utgör ett följdprojekt som bygger på 2005 års samarbetsavtal mellan Sverige och Saudiarabien (se nedan).
Jag har tidigare kommenterat svenskt krigsmaterielsamarbete med Saudiarabien här. M a a dagens nyheter har jag följande kommentarer.
1. Samarbetet om fabriken ligger klart inom ramen för avtalet från 2005, men det följer inte direkt av detta avtal. 2005 års avtal stadgar inte att en fabrik ska byggas utan talar i mer allmänna termer om att man ska “studera och utforska möjligheterna att upprätta ett partnerskapsprogram” samt “särskilt sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar” (artikel 2.3). FOI hade alltså inte behövt ingå följdavtalet år 2007. Den nuvarande regeringen bär därmed ett eget ansvar för avtalet.
Däremot hade Sverige inte kunnat helt vägra att samarbeta; i så fall hade vi brutit mot avtalet. (Den tidigare regeringens ansvar behandlas nedan.)
2. Eftersom det är fråga om en svensk myndighet (FOI), underställd regeringen, är Sverige såsom stat direkt ansvarig vad gäller fabriken. Detta gäller även om verksamheten skett (eller planerats ske) genom ett privat företag såsom bulvan.
3. Samarbetsavtalet är i sig mycket långtgående; även om det inte stadgar något om byggandet av en fabrik ligger det nära till hands att föreställa sig att det kan ligga inom avtalet. I avtalet finns inga som helst villkor vad gäller fred eller mänskliga rättigheter (MR). I preambeln (“inresssen”) står följande
Acknowledging with great satisfaction the desire to strengthen the good friendly relationship through direct military cooperation; in accordance with the national and international policies of their respective countries and in a
manner consistence with national laws applied in each country and not conflicting with their commitments in the international fields.
Noting that the cooperation of the two countries promotes internal peace and stability and that [sic!] is not directed against any third party.

Uttrycket “in accordance with the national and international policies of their respective countries” innehåller dock en väl dold hänvisning till MR. Den sist citerade meningen ovan anger att samarbetet skall främja fred och inte rikta sig mot tredje part. Jag återkommer till detta. Det kan dock konstateras att det är uppseendeväckande att den socialdemokratiska regeringen kunde ingå avtalet utan några explicita villkor över huvud taget.
4. Avtalet kan sägas upp i förtid, liksom alla avtal, men en förtida uppsägning utgör ett avtalsbrott, alltså en överträdelse av en folkrättslig förpliktelse, om den inte kan motiveras. En folkrättsöverträdelse ska i normala fall ersättas, t ex genom skadestånd. Dessutom påverkar en förtida uppsägning förstås trovärdigheten hos det land som gör uppsägningen.
Möjligen skulle Sverige kunna åberopa två argument, vilka överlappar.
Det första är att den saudiska interventionen i Barhein förra året utgör ett så grovt övergrepp mot MR och en så grov inblandning i ett annat land att det skulle ge Sverige en rätt att säga upp avtalet som en reaktion. Visserligen var Sverige inte direkt drabbat av interventionen, men överträdelser av detta slag anses riktade mot hela statssamfundet. För att kunna reagera på det viset måste Sverige dock först ha försökt med andra medel att förmå Saudiarabien att upphöra med sin inblandning.
För det andra skulle man kunna argumentera att förutsättningarna för avtalet har förändrats. (Se artikel 62 i Wienkonventionen om traktaträtten.) Eftersom Saudiarabien faktiskt numera – efter Bahreinäventyret -- utgör ett potentiellt hot mot tredje parter kan Sverige inte längre samarbete på detta nära sätt. Risken finns nämligen att vi i så fall gör oss skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott om Saudiarabien i framtiden skulle göra fler interventioner i sitt närområde (t ex i en grannstat där folket störtat en god vän till Saudi), och om Sverige medvetet medverkar till att Saudiarabien får vapen som kan användas i en sådan folkrättsstridig intervention.
Jag är inte säker på att dessa argument skulle hålla, men de skulle kunna användas om man vill argumentera för att en uppsägning (eller en suspension) är möjlig.