Follow by Email

söndag 20 november 2011

Får Khadaffis son åtalas i Libyen?

OBS! Jag har gjort ett tillägg sist i denna blogg, vilken ursprungligen publicerades 22.02.

Seif al-Islam, Khadaffis son, tillfångatogs i öknen i södra Libyen igår och den libyska regeringen har sagt att man vill åtala honom och ge honom en rättvis rättegång (se här). Får man göra det, givet det faktum att ICC har utfärdat en arresteringsorder på Seif al-Islam, vilken Libyen är förpliktigat att efterleva, enligt säkerhetsrådets resolution 1970 (op 5 (stycke 5), se här)?
Enligt Romstadgan för ICC ska en stat efterleva en arresteringsorder. Samtidigt är det en grundläggande idé att det i första hand är de enskilda staterna som ska lagföra och att ICC ska träda in bara då staterna misslyckas. Detta är den s k komplementaritetsprincipen (artiklarna 17-19; se här). Libyen kan göra en invändning inför domstolen och hävda att man själv håller på att lagföra Seif al-Islam, enligt artikel 17.1.a:
om saken är föremål för undersökning
eller lagföring av en stat som har jurisdiktion
över den, såvida inte den staten
saknar vilja eller förmåga att som
sig bör genomföra undersökningen eller
lagföringen
Detta betyder alltså att Libyen, om man vill behålla rätten att lagföra Seif al-Islam, måste sätta igång en förundersökning omedelbart -- om det nu inte redan gjort -- och denna måste bedrivas “som sig bör”. Med “som sig bör” menas att den bör bedrivas seriöst med avsikt att undersöka alla anklagelser. (Dessutom måste Seif al-Islams rätt till en rättvis rättegång respekteras, vilket följer av artikel 14 i FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.) Därefter bör man framföra sin invändning till domstolen, om inte domstolen själv tar initiativet och beaktar de libyska åtgärderna. Under tiden som ICC prövar eventuella libyska invändningar behöver Libyen inte efterleva arresteringsordern (se artikel 95 i Romstadgan).
Human Rights Watch (HRW) har, genom Richard Dicker (som jag  känner väl) uppmanat Libyen att överlämna Seif till ICC, och man har också uttryckt oro över att Khadaffiföreträdare har behandlats illa av den nya regeringen, och man noterar också att Khadaffi själv verkade ha dödats när de var i regeringens våld. HRW menar att den nya regeringen har tillräckligt många andra problem för att ha möjlighet att hålla i en komplicerad rättegång i ett land med ett bristfälligt rättssystem.
Jag kan inte bedöma vad som vore bäst i just denna situation, men allmänt sett är det ofta bra att åtala förbrytelser av detta slag lokalt, eftersom det får ett större genomslag i det samhälle som drabbats av brotten. Även om det libyska rättsväsendet förmodligen inte har den kompetens som krävs idag, skulle man kanske kunna klara av en rättegång om man får internationellt bistånd; David Cameron har lovat hjälp från Storbritannien. En lokal rättegång kan också innebära ett positivt avtryck i det libyska rättsväsendet genom att libyska domare får samarbeta med internationella kollegor. Därmed inte sagt att detta skulle vara en enkel sak; erfarenheten från andra internationaliserade domstolar, från Sierra Leone till Bosnien, säger att det kan vara en svår avvägning mellan att behålla lokalt ansvar och säkra internationella standarder (MR, m m), och att risken finns både att de internationella medarbetarna marginaliseras och att de helt tar över.
Till sist kan nämnas att ICC kan hålla rättegångar också på andra platser än i Haag, varför en ICC-rättegång mot Seif al-Islam i Libyen vore fullt möjligt.

torsdag 3 november 2011

Åtalet mot Schibbye och Persson: Är ONLF en terroristorganisation?

Åtalet i Etiopien mot Schibbye och Persson bygger på påståendet att ONLF (Ogaden National Liberation Front) är en terroristorganisation. Är den det?

Först ett par viktiga distinktioner:

1. Mål och medel. En grupp (eller en stat) kan ha ett legitimt mål, t ex självförsvar eller självbestämmande, men använda sig av förbjudna medel.

2. Krigföring och terrorism, som båda är medel. För regelrätt krigföring gäller krigets lagar, inklusive den s k internationella humanitära rätten, som omfattar 1949 års Genèvekonventioner. Den gäller i vad som i dagligt tal kallas krig men som numera (av skäl som vi kan förbigå här) kallas väpnade konflikter med folkrättsliga termer. Tröskeln för när det är en intern väpnad konflikt (“inbördeskrig”) är att det är fråga om utdragna strider mellan organiserade grupper. I krigföring är det normala att man försöker försvaga motståndarens militära kapacitet och ta kontroll över territorium (kanske fr a huvudstaden), men inte att angripa civila. En krigförande part som bryter mot krigets lagar kan begå krigsförbrytelser.

Terrorism utgörs av attacker på civila med syfte att skrämma en civilbefolkning eller att tvinga en regering att göra något. (Den mest auktoritativa definitionen finns i artikel 2 i konventionen mot finansiering av terrorism (se här).)

Terrorism och “vanlig” krigföring är olika saker, men terrorism och krigsförbrytelser kan överlappa varandra; om terroristbrott begås under en väpnad konflikt kan det utgöra krigsförbrytelser. Det förtjänar också att påpekas att det inte är så att terrorism är ett allvarliga brott än krigsförbrytelser.

*****

Terrorism är en anklagelse som ofta används som ett slagträ mot gerillarörelser och upprorsrörelser.

Jag är ingen expert på ONLF men det intryck man får är att det är fråga om en relativt konventionell gerillarörelse som, liksom en del andra gerillarörelser, ibland begår krigsförbrytelser, t ex genom att angripa civila (vilket f ö även den etiopiska armén beskylls för).

Det är inte konstigt att den etiopiska regeringen vill bekämpa ONLF – om skåningar eller jämtar tog till vapen skulle kanske den svenska regeringen göra detsamma – och inget konstigt att man vill bestraffa dem som stödjer ONLF – jfr 18 och 19 kap i brottsbalken (här). Men att följa med och skildra en upprorsrörelse faller inte inom den ramen.