Follow by Email

måndag 5 september 2011

Israel-Palestina-konflikten – Palmerkommittén och erkännandefrågan

1. Som rapporterats i media har den s k Palmerkommitténs rapport publicerats. Kommittén tillsattes av generalsekreteraren för att utreda incidenten med Mavi Marmara (“Ship to Gaza”) förra året. Den kommer till slutsatser som skiljer sig från vad många andra kommentatorer kommit fram till. Som rapporterats menade man att blockaden i sig var tillåten och att såväl Turkiet som Mavi Marmara kan kritiseras men att Israel använde övervåld när man bordade fartyget. Rapporten är lång och jag har inte haft möjlighet att läsa den ännu (resande fot). Följande snabba kommentarer kan dock göras:
-- Palmerkommittén menade, till skillnad från många andra, att det rådde väpnad konflikt vid tillfället. Detta är enligt min mening en slutsats som inte är orimlig, även om man kan ha olika uppfattningar i saken (de som idag t ex säger att Ove Bring hade “fel” är med andra ord ute i ogjort väder – goda jurister kan göra olika avvägningar i svåra bedömmningsfrågor). Med denna utgångspunkt är det en naturlig slutsats att det var legalt att införa en blockad.
-- Till skillnad från många andra betraktar Palmerkommissionen blockaden isolerat från den israeliska avspärrningen av landgränsen och luftrummet. Detta är enligt min mening inte en rimlig ansats, och även den israeliska Turkelkommissionen väljer att se blockaden som en del av den mer övergripande gränsregimen. Min slutsats är att blockaden var olaglig av det skälet att den omfattade i stort sett alla civila leveranser (se här). Israel skulle ha släppt igenom civila varor, men hade kunnat upprätthålla blockaden för att stoppa militära leveranser (under förutsättning att det rådde väpnad konflikt, som nämnts). Trots att man bedömer blockaden i sig bedömer kommittén även den vidare avspärrningsregimen, men jag har inte kunnat läsa den delen ännu med tillbörlig noggrannhet.
-- Många har menat att kommissionens slutsatser s a s upprättar Israel efter olika “politiska” rapporter från FNs råd för de mänskliga rättigheterna. I det sammanhanget är det värt att notera följande: MR-rådets kommissioner har bestått av höga jurister från länder som inte varit direkt involverade. Palmerkommittém, däremot, bestod av en ledamot från vardera Israel och Turkiet (att de var oense förvånar ingen), samt, på förslag av Israel, en folkrättskunnig f d premiärminister från ett västland (Nya Zeeland) och en f d president från en nära allierad till USA, Colombia, som har oräkneliga MR-kränkningar på sitt samvete. Kommissionen har förstås haft tillgång till folkrättslig expertis, vilket framgår av rapportens appendix om tillämpliga folkrättsliga principer, och jag påstår inte att kommissionens ledamöter skulle ha vägletts av politiska överväganden (eftersom jag inte har några bevis för det). Vad som dock kan sägas är att det vore något absurt att hävda att denna kommitté skulle vara mindre politisk än t ex Goldstonekommissionen, som bestod av tre mycket respekterade jurister och en irländsk f d militär med stor erfarenhet av fredsbevarande.
2. I erkännandefrågan har Sveriges främste folkrättsexpert, Ove Bring, kommit till slutsatsen att det inte finns några hinder mot att erkänna Palestina (DN Debatt, 2 septermber, här; jfr även min identiska slutsats här). Dagens Nyheters ledarredaktion har emellertid gjort en egen folkrättslig analys och har kommit fram till att Palestina inte kan erkännas (se här). Tyvärr blandar man samman två element i den folkrättsliga analysen, nämligen kravet att territoriet skall vara någorlunda bestämt samt kravet på kontroll över territoriet. Både Ove och jag tar upp den i sammanhanget viktiga kontrollfrågan, som det inte behöver ordas mer om här.
Däremot instämmer jag i att det är problematiskt att Hamas och PLO ännu inte tillsatt en övergångsregering. Något absolut hinder för erkännande är det dock inte; när Kroatien erkändes fanns det två regeringar på dess territorium, likaså när Bosnien erkändes (kroaterna var fortfarande i koalition med bosniakerna vid erkännandetillfället), och till skillnad från vad som är fallet med Palestina fanns det ingen överrenskommelse om att bilda en enhetsregering.
Vidare menar DN att ett erkännande skulle vara ett slag i luften. Detta är inte riktigt. Som jag argumenterat i en presentation på Olof Palmecentrets seminarium om Jerusalemfrågan den 3 september skulle ett erkännande kunna få flera konsekvenser, kanske i första hand politiska men också praktiska, beroende på vad palestinierna själva och omvärlden gör av det (se här).
Som kan ses på varje karta över bosättningarna (och som från Olivbergets utsikt blir konkret tydligt) håller den sofistikerade och utstuderade israeliska bosättningspolitiken – en krypande, accelererande annektering – på att göra en tvåstatslösning omöjlig, särskilt eftersom Netanyahu också vill behålla Jordandalen (vad som från israelisk sida ofta avses under kodordet “säkra gränser”). Kanske det en dag inte återstår något annat alternativ än att Israel annekterar hela Västbanken, givetvis med fulla medborgerliga rättigheter i staten Israel för alla. Men om man håller fast vid tvåstatslösningen är tiden mycket knapp.
Det är i det ljuset man ska se palestiniernas kampanj för att bli FN:s 194:e medlemsstat. Den utgör ett kanske sista försök att göra Israel mer intresserat av att sluta ett fredsavtal som är åtminstone någorlunda förenligt med folkrätten. Som DN påpekar har man varit nära flera gånger, så mycket är redan diskuterat, men under tiden som förhandlingarna står stilla fortsätter “fakta” att skapas på marken och gör den palestinska positionen både svagare och mer orealistisk (förutsatt, förstås, att det är bosättarnas verklighet som prioriteras, vilket är det antagande som verkar styra politiken).

Läs även andra bloggares åsikter om

Inga kommentarer: