Follow by Email

torsdag 29 september 2011

Palestinafrågan – vad händer nu?

Så inlämnades då i fredags den palestinska ansökan om FN-medlemskap (se här; tryck på önskat språk). Jag har tidigare kommenterat denna fråga här, här och här.

Det är lätt att bli besatt av Mellanösternproblemet, och än lättare att framstå som besatt av det. Det är trots allt bara en av många olösta konflikter i världen (om än en av de farligaste). Utvecklingen just nu är dock så intressant att det är svårt att låta bli att kommentera den.

***

Av såväl ansökan som av Abbas anförande (se här) står det helt klart vad man redan tidigare kunnat räkna med, nämligen att man  idag inte utropar en stat på nytt, utan att man bygger på det gamla utropandet i Alger 1988.

Palestinierna gör anspråk på landet inom 1967 års gränser (dvs ca 22% av det ursprungliga mandatområdet Palestina), men man skriver inte att det idag skulle utgöra ett statsterritorium i juridisk bemärkelse. Detta både komplicerar och underlättar den praktiska hanteringen av ett erkännande av Palestina. Å ena sidan skulle ett formellt definierat territorium ha klargjort var gränserna för palestinsk jurisdiktion går, men å andra sidan skulle det också ha inneburit risk för konflikter med israelisk lagstiftning, som i olika delar gäller (enligt israeliskt synsätt) i östra Jerusalem, på bosättningarna och på Västbanken i övrigt.

Samtidigt innebär denna hänvisning bakåt till 1988 att palestinierna egentligen inte behöver sägas bryta mot Osloavtalen. Om de hade utropat en stat på nytt hade det inneburit ett klart avsteg från Oslo, som förbjuder sådana unilaterala steg, men nu bygger de bara vidare på något som var ett faktum redan 1993. (Detta sagt med reservation för att jag inte fingranskat avtalen nu; har dock läst dem tidigare.)

Inte heller Israel har sagt upp Osloavtalen, även om det nu ligger en motion i Knesset om att göra just det (se här). Slutsatsen är alltså att Oslo tills vidare fortsätter att gälla. Båda parter har också intressen av att upprätthålla samarbetet på olika områden (även om de intressena förstås kan få stryka på foten om man hamnar i ett storpolitiskt spel, vilket inte är helt osannolikt).

***

Vad gäller då för fredsförhandlingarna? Parterna verkar ha olika inställningar. Israel vill förhandla snarast, som Netanyahu sa i sitt FN-tal, f ö också det i fredags (se här), medan palestinierna verkar ställa två villkor: överenskommelse om att 1967 är grunden samt stopp för bosättningarna. (I generalförsamlingen utsa Abbas dock inte det första kravet annat än antydningsvis.)

Den s k kvartetten (FN, EU, USA, Ryssland) utfärdade ett uttalande samma dag som de två kontrahenterna talade. I det relativt korta meddelandet föreslår man en sträng och snabb tidtabell för hur förhandlingarna bör gå till (se här). Däremot nämner man, till skillnad från t ex uttalandet 2009, inget explicit om 1967 års gränser eller om bosättningsstopp. Istället nöjer man sig med att säga att parterna ska avstå från provocerande handlingar.

Som ett brev på posten, kan tyckas, kom i tisdags ett israeliskt beslut om byggande av 1100 nya enheter i bosättningen Gilo, som ligger mellan Jerusalem och Betlehem. (Se här. För bakgrund, se här.) Beslutet har fördömts internationellt, och Catherine Ashton, EUs utrikesminister, betecknar planerna som just en “provokation” (se här); hon tolkade alltså in ett krav på stopp för bosättningar i kvartettens uttalande. Denna tolkning har täckning: Kravet på bosättningsstopp finns med indirekt i uttalandet, genom en hänvisning till 2003 års “road map” (se här) som kräver just det.

Skälet till att man inte skrev något uttryckligen i fredagsuttalandet var enligt uppgifter att man inte kunde komma överens om en lämplig formel för att balansera det palestinska kravet på att bosättningarna upphör med det nya israeliska kravet (sedan 2007?) att erkännas inte bara som stat (vilket palestinierna gjorde i vart fall 1993) utan som en judisk stat (här). Frågan vad judisk stat innebär är en lång diskussion, som jag lämnar därhän idag, men det kan konstateras att beteckningen judisk från palestinsk sida tolkas så att flyktingåtervändande är uteslutet.

***

Vad skall man då säga om den palestinska hållningen? Är det inte nödvändigt att förhandla?

Jo, det är det, så klart. Men om man från omvärldens sida säger att en lösning ska ligga enbart i parternas händer så lägger man också trumf i hand på den starkare parten. Hur litet och utsatt Israel än är i regionen är det den klart starkare parten gentemot palestinierna. Folkrätten, liksom alla rättsordningar, är till för att skydda den svage. De palestinska kraven är rimliga, och de bygger på 20 års erfarenheter av förhandlingar ackompanjerade av ljudet av byggkranar och hammarslag på israeliska bosättningar. Under denna tid har palestinierna missat chanser, de har under perioder idkat kriminell (och dessutom kontraproduktiv) terrorism, och deras demokrati har varit varken perfekt eller fri från korruption. Det råder dock liten tvivel om att det idag är de palestinska kraven som ligger i linje med folkrätten, medan de israeliska inte gör det. (Jag har tidigare kommenterat detta här.)

Netanyahu är idag villig att medverka till att bilda en palestinsk stat – vilket är bra – men de “red lines” han har – bl a annektering av judiska bosättningar (sannolikt utan “land swaps”), full suveränitet över ett Storjerusalem och israelisk kontroll över Jordandalen – skulle ge palestinierna ett land bestående av c:a 13% av det ursprungliga mandatområdet, utspritt på landbitar utan större sammanhang. (Den Knessetmotion som jag refererade till ovan kräver f ö, förutom uppsägning av Olso, också att Israel annekterar stora delar av Västbanken. Gruppledarna för fyra av regeringspartierna, inklusive Netanyahus Likud, vill att Israel annekterar de områden där det finns bosättningar.)

***

Under tiden som förhandlingar påbörjas och går i stå i ändlösa cykler fortsätter den strategiska bosättningsverksamheten runt Jerusalem och på övriga delar av Västbanken. Snart kommer Israel att bli tvunget att välja mellan två alternativ:

1) Annektera bosättningarna och låt resten av Västbanken bilda en eller flera bantustans, administrerat av palestinska motsvarigheter till Mangosuthu Buthelezi. Det egentliga Israel är inte en apartheidstat, men om man skulle välja denna väg skulle man permanenta och institutionalisera en situation på Västbanken som bra mycket liknar den sydafrikanska nationalistregeringens “lösning” på problemet vad man skulle göra med oönskade folkgrupper.

2) Annektera hela Västbanken och (kanske något mindre realistiskt) Gaza. Många menar att detta vore den mest sympatiska lösningen – under den självklara förutsättningen att alla medborgare behandlas lika. “Problemet” är att det bor 3,8 miljoner palestinier i detta område, och att de tillsammans med palestinierna i egentliga Israel skulle utgöra en nästan lika stor grupp som de israeliska judarna. Det är därför svårt att se hur Israel, efter en annektion, skulle kunna förbli både en liberaldemokratisk stat och en stat som domineras av judar.

Det ligger ofta nära till hands att vara alarmistisk, särskilt om man talar om Mellanöstern. Frågan är dock om det inte är berättigat att säga att det nu är sista chansen – inte bara för Palestina utan också för Israel som vi känner det.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Palestina" rel="tag">Palestina</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nnande" rel="tag">erkännande</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Mellan%F6stern" rel="tag">Mellanöstern</a>, <a href="http://bloggar.se/om/bos%E4ttningar" rel="tag">bosättningar</a>

onsdag 28 september 2011

Debacle i krigsförbrytarrättegång i Uganda

Den ugandiska konstitutionsdomstolen förklarade förra veckan att ett åtal mot den f d LRA-officeren Thomas Kwoyelo var grundlagsstridigt. Till skillnad från andra f d LRA-rebeller hade Kwoyelo inte fått amnesti under den amnestilag som gäller sedan år 2000. Kwoyelos försvarare menade bl a att detta stred mot likabehandlingsprincipen i grundlagen, och domstolen höll med. Målet kommer sannolikt att överklagas av åklagaren till högsta domstolen. Se här och här.
Kwoyelo åtalades inför den nya krigsförbrytarkammaren i Uganda som bildades som en följd av Ugandas ratifikation av ICC-stadgan men också som en följd av Jubaavtalen mellan regeringen och LRA (Lord’s Resistance Army, en brutal rebellgrupp i norra Uganda). Jag kunde förra året i Kampala följa förberedelserna av Kwoyelo, och intervjuade flera av aktörerna, bl a domarna, åklagaren, advokaten och amnestikommissionen. Det fanns redan då anledning att sätta upp en del frågetecken.
För det första var Kwoyelo åtalad för krigsförbrytelser under den ugandiska Geneva Conventions Act, som enligt lagens bokstav bara gäller för brott begångna under internationella krig, medan kriget mellan regeringen och LRA i vart fall huvudsakligen var ett inbördeskrig. Detta ändrade åklagaren sedermera klokt nog så att även den “vanliga” strafflagen åberopades, med brott som mord etc. (Uganda har före 2010 inte haft någon lagstiftning som täckt krigsförbrytelser i inbördeskrig, och den ICC-lag som infördes då har inte retroaktiv verkan.)
För det andra var Kwoyelo, som säkte amnesti i februari 2010, det första kända fallet (såvitt jag vet) där en f d LRA-rebell vägrats amnesti. Den ugandiska amnestilagen sätter inte upp några villkor annat än att den som söker amnesti ska avsvärja sig fortsatt uppror, vilket Kwoyelo hade gjort. Amnestikommissionan hade trots det böjt sig för den ugandiska riksåklagarens uppfattning och inte utfärdat en amnesti. Advokaternas invändning var därför väntad.
Samtidigt måste man säga att åklagaren inte hade någon lätt uppgift. Efter det att krigsförbrytarkammaren bildades – kanske främst för att åtala f d LRA-ledare – fanns det ett tryck att man skulle försöka åtala, och det råder dessutom få tvivel om att Kwoyelo i och för sig är skyldig.
Under min tid i Uganda arbetade jag för flera olika uppdragsgivare. Oftast var min professionella utgångspunkt att straffrihet måste bekämpas (vilket även är min personliga utgångspunkt). Den sista tiden var jag politisk rådgivare för EUs sändebud för stora sjöregionen i Afrika. Där var intressena mer komplexa. Det är EUs klara linje att de som är skyldiga till internationella brott måste bestraffas. Samtidigt gjorde vi också stora ansträngningar för att försöka få de kvarvarande LRA-soldaterna (som då liksom nu befinner i Kongo, södra Sudan och Centralafrikanska republiken) att desertera och ge upp. Åtalet mot Kwoyelo var ur det perspektivet inte hjälpsamt, eftersom det signalerade att de kunde åtalas om de kom tillbaka till Uganda. Och sådan är ofta verkligheten – intressen står mot varandra. För många (dock ingen av mina chefer eller uppdragsgivare) är åtal för krigsförbrytelser och andra brott huvudsakligen en komplicerande faktor, något som stör möjligheterna att skapa fred i en konkret konflikt, eftersom den som hotas av åtal blir mindre villig att lägga ner vapnen. Hur det än är med den saken är det dock numera ett faktum, som alla fredsmäklare måste ta hänsyn till, att det på det internationella planet inte längre är accepterat med straffrihet, och det gäller även i många enskilda länder. Åtalet mot Kwoyelo – om än för tillfället misslyckat – är ett exempel på det.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 18 september 2011

Dawit Isaaks dubbla medborgarskap

Som bekant har Dawit Isaak nu suttit fängslad i tio år, sannolikt för att han skrivit regeringskritiska artiklar (han är inte åtalad för något brott). Se här.

Isaak har dubbelt medborgarskap – eritreanskt sedan födelsen och svenskt sedan 1992. Detta har varit ett problem för de svenska diplomater som försökt få honom fri.

Vad säger folkrätten om medborgarskapets betydelse? En stat kan ingripa gentemot en annan stat för att skydda sina egna medborgare. Detta kallas för diplomatiskt skydd, och ger den “skyddande” staten rätt att t ex ingripa diplomatiskt. Om en person har dubbelt medborgarskap kan emellertid den ena medborgarstaten inte ingripa gentemot den andra medborgarskapet. Denna huvudregel har dock ett viktigt undantag, nämligen om medborgarskapet i den skyddande staten s a s dominerar. FNs folkrättskommission har formulerat det på följande sätt:

Article 7
Multiple nationality and claim against a State of nationality
A State of nationality may not exercise diplomatic protection in respect of a person against a State of which that person is also a national unless the nationality of the former State is predominant, both at the date of injury and at the date of the official presentation of the claim.

Vad som menas med “predominant” är inte helt klart, men man ska ta hänsyn till bl a bostadsort, familjens bostadsort och arbete. I fallet Isaak talar dessa omständigheter åt olika håll, men man kan ju notera att Isaaks familj bor i Sverige och att hans vistelse i Eritrea före gripandet var relativt tillfälligt.

Oavsett om Isaak är huvudsakligen svensk eller huvudsakligen eritreans har Sverige, liksom alla stater, en rätt att ingripa för att skydda mänskliga rättigheter, oavsett var personen i fråga är medborgare. Även om Isaak skulle anses huvudsakligen eritreansk hindrar inte detta Sverige och andra stater att ingripa för att kräva att hans mänskliga rättigheter respekteras (yttrandefrihet, rörelsefrihet, rätten till en rättegång, rätten att slippa tortyr, etc). Mänskliga rättigheter är inte en intern angelägenhet.

*****

Jag är en av dem som verkade för Eritreas självständighet före 1991. Jag skrev debattartiklar, medverkade i offentliga debatter och deltog t o m i en utställning på Moderna museet med ett verk som handlade om Eritrea. Liksom många andra har jag blivit mycket besviken på Isaias Afewerkis regim. Kampen för Eritreas självständighet var rätt, för Eritrea kunde inte fortsätta att vara en del av Etiopien, som hade tagit ifrån eritreanerna deras autonomi år 1962. Men vi som stödde denna kamp borde ha varit tydligare med att självbestämmanderätten inte handlar bara om oberoende, utan också om folkstyre inom den nya staten.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/dawit+isaak" rel="tag">dawit isaak</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiskt+skydd" rel="tag">diplomatiskt skydd</a>

onsdag 14 september 2011

Fäster vi för stor tilltro till folkrättsexperterna?

Kjell Goldmann har ställt den rimliga frågan om media fäster för stor tilltro till folkrättsexpertisen (se här). Goldmann har reagerat på att det finns olika uppfattningar om den israeliska insatsen mot Mavi Marmara 2010 (“Ship to Gaza”) samt om huruvida USA m fl höll sig inom säkerhetsrådets ramar under insatserna mot Libyen. (Jag har kommenterat båda frågorna upprepade gånger på denna blogg.)
Ove Bring har svarat Goldmann och jag instämmer i allt Bring skriver. Jurister kan göra olika bedömningar och det är inte ett dugg märkvärdigt. Därutöver vill jag tillägga följande.
Svårigheten i att få universellt accepterad svar i folkrättsliga frågor är att folkrätten är just universellt tillämplig. Det finns åsiktsskillnader mellan svenska jurister om hur Svea rikes lag ska tolkas och tillämpas, men åsiktsspannet är betydligt mindre i denna kulturellt relativt homogena grupp än vad det är i det globala samfundet. Folkrätten, liksom andra rättsordningar, bygger på vissa grundläggande antaganden om hur världen ser ut, och i viss mån också på antaganden om hur den bör se ut. Dessa antaganden skiljer sig åt mellan människor i olika länder, men också mellan människor i samma länder.
Trots det har folkrättsjurister ett gemensamt språk, och en gemensam uppsättning argument som är accepterad. Även om det skulle vara som Goldmann tror, att “folkrättsprofessorerna” ägnar sig åt “argumentproduktion” för att bedriva “opinionsbildning”, så måste denna “produktion” hålla sig inom ramarna för vad som är professionellt accepterat. Annars är den helt verkningslös, och “folkrättsprofessorn” blir av med sin enda resurs – sin professionella trovärdighet.
Att jurister kan ha olika uppfattningar innebär inte att alla uppfattningar är lika goda; i så fall vore folkrätten som disciplin meningslös -- den går ju faktiskt går ut på att avgöra vad som är rätt. Den som ska bilda sig en uppfattning utifrån vad olika folkrättsexperter säger får därför granska deras argument. Olika jurister är olika kunniga och olika duktiga på att argumentera. Att kvitta professor A:s argument mot professor B:s argument är meningslöst, om professor A:s argument är mycket bättre i betydelsen professionellt skickligar.
Men det finns också en annan dimension, nämligen det som ligger bakom argumenten. Huruvida man accepterar professor A:s eller professor B:s utlåtande beror för många människor -- inklusive undertecknad -- åtminstone delvis på vilka grundläggande antaganden de gör. Man bör alltså skilja mellan dem som fäster stor vikt vid universellt accepterade FN-deklarationer och dem som lägger tyngdpunkten på stormakternas praxis, mellan dem som betonar individens rättigheter och dem som betonar staternas makt och militära medel, och mellan dem som ser folkrätten som ett bindande regelsystem och dem som ser den som ett sätt att bekräfta stormakternas politiskt valda handlingslinjer. Att detta inte är helt lätt att göra för den intresserade allmänheten medges gärna, och vi som kommenterar världsskeenden kunde kanske ibland göra det med lite större transparens i detta avseende.
En passus i Goldmanns inlägg måste jag särskilt invända mot. Han ondgör sig över att folkrättsjurister uttalar sig i frågor innan det finns ett “domslut [som] avkunnas av en opartisk domstol.” Professorn i statskunskap med inriktning mot internationella relationer, Kjell Goldmann, torde väl känna till följande: Det är ytterst få internationella tvister som når domstol. I det internationella samhället är det huvudsakligen staterna själva som genomdriver folkrätten, i den mån det överhuvud taget sker. Man brukar säga att staterna har dubbla funktioner – de är både aktörer inom folkrätten (folkrättssubjekt) och institutioner för att upprätthålla folkrätten. Därför måste regeringar ta ställning till olika incidenter, även i avsaknad av domar. Och i ett demokratiskt samhälle är det förstås viktigt att folkrättsliga bedömningar når även den allmänna debatten så att folket kan påverka sin regering. Det är därför inte bara befogat utan faktiskt nödvändigt att folkrättsexperter uttalar sig.
En särskild ironi i Goldmanns resonemang är följande: De två exempel han nämner gäller Israel och Nato (vars främste medlem är USA). Israel vägrar vanligen att medverka i juridiska förfaranden (om man inte, som i fallet Palmerkommittén, de facto får utse ledamöterna), och även USA undviker att delta i internationella rättegångar som man inte tagit initiativet till. Ett krav på “juridiskt förfarande” innan man uttalar sig om situationer som dessa stater är indragna i betyder alltså tystnad. (Samma gäller förstås ett stort antal andra stater som skyr internationella domstolar, men som det ofta finna anledning att kritisera, som Ryssland och Kina.)

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 13 september 2011

AP-fonden, jordbruksinvesteringar i tredje världen och mänskliga rättigheter

I gårdagens DN berättas att andra AP-fonden investerar i jordbruksmark, bl a i USA, Australien och Brasilien (se här). Jordbruksmark har blivit ett allt hetare investeringsobjekt, och ofta leder det till “land grab” i tredje världen (se här) (även om ingen påstått att det är vad just AP2 avser ägna sig åt). Det kan handla om att man helt sonika tar mark från svaga bönder, eller att staten ger bort eller säljer mark som den hävdar är offentlig men som egentligen ägs som allmänningar av byar och klaner enligt lokal sedvanerätt.
Problemet uppmärksammas allt mer runtom i världen. Igår kunde man på Kunskapskanalen se hur stora jordbruksföretag skövlar regnskog och tränger ut småbönder (“Världen: Hunger”). I Uganda pågår strider om planerade sockerodlingar i en regnskog utanför Kampala och i de tidigare krigsdrabbade områdena i norra Uganda, i båda fallen på omstridd mark. Den kanske främsta verksamma lokala organisationen på området är Uganda Land Alliance (se här). Ugandakontoren för de traditionella MR-“jättarna” Amnesty och Human Rights Watch är dock inte aktiva. Ändå handlar det inte bara om social rättvisa utan om specifika mänskliga rättigheter:
  • Äganderätten. Den har ett svagt skydd utanför Europakonventionens ram, och problemet är vidare att den ofta inte erkänns för sedvanerättsligt ägande. Se dock detta intressanta rättsfall från den Interamerikanska MR-domstolen (här) och ett annat från den afrikanska MR-kommissionen (här).
  • Rätten till privatliv (om bönderna drivs från marken).
  • Rätten till mat i artikel 11 i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (se här).

måndag 12 september 2011

Attacken mot den israeliska ambassaden i Kairo–bröt Egypten mot sina förpliktelser?

Ambassadstormningen i Kairo natten till lördag utgör ett angrepp inte bara mot Israel utan mot tryggheten i den globala diplomatin. Egypten har, liksom alla stater, en förpliktelse att skydda främmande beskickningar (t ex ambassader), enligt art 22.2 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (här). Denna förpliktelser kräver inte att alla ambassader ständigt hårdbevakas, men däremot måste en värdstat se till att bevakningen är adekvat (“lämplig”), och när något som hotar beskickningen inträffar, måste man ingripa. Egypten verkar enligt vissa uppgifter (DN idag) ha brustit i det avseendet, även om Israel inte direkt skyller incidenten på Israel (se här; egyptiska UD har ingen info, se här).

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Israel" rel="tag">Israel</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Egypten" rel="tag">Egypten</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ambassad" rel="tag">ambassad</a>, <a href="http://bloggar.se/om/diplomatiska+f%F6rbindelser" rel="tag">diplomatiska förbindelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

lördag 10 september 2011

Förändrades folkrätten av 11 september?

(Jag har lagt till en sjunde punkt.)
Ja, och huvudsakligen till det sämre (se särskilt p 4-6 nedan). Utan att ge ett fullständigt svar på frågan, här några noteringar:
1. Det uppstod direkt efter attackerna ett slags konsensus om att ett väpnat angrepp i FN-stadgans mening kunde begås också av en icke-statlig aktör. Det var redan tidigare klart att en stat kunde angripa en annan genom ombud (“the sending … of armed bands” enligt FNs definition av aggression). Det nya var att flera stater nu verkade mena att den icke-statliga gruppen själv kunde vara angripare. Enligt konventionell folkrätt skulle man ha kunnat hålla staten Afghanistan ansvarigt för 9*11, men USA anser sig vara i väpnad konflikt med al-Qaida och Taliban som organisationer.
2. Det blev också helt accepterat att inleda ett självförsvar efter det att en terroristattack avslutats, i vart fall om denna attack kunde sägas ingå i en pågående kampanj. USA och Israel hade redan tidigare svarat på terroristattacker med militära medel (USA t ex mot Libyen 1986), men det hade varit kontroversiellt.
3. Föregripande självförsvar blev mer accepterat. USA angrep Irak 2003 i vad de allra flesta jurister menade var ett olagligt förebyggande självförsvar, dvs ett självförsvar som ägde rum långt innan det förväntade angreppet satts igång. Irak hade ju inga direkta planer på att angripa vare sig USA eller något annat land, men USA menade (felaktigt, visade det sig) att Irak hade massförstörelsevapen som kunde användas i ett angrepp. Även om angreppet på Irak fördömdes av de allra flesta kan man ändå säga att det s a s flyttade tyngdpunkten i debatten. Fram till 2003 hade det varit högst kontroversiellt huruvida en stat får ingripa föregripande, dvs när ett anfall är omedelbart förestående. Föregripande blev nu mer accepterat, vilket bl a visade sig i diskussionerna inför FNs toppmöte 2005. I generalsekreterarens rapport, In larger freedom, står:
124. Imminent threats are fully covered by Article 51, which safeguards the inherent right of sovereign States to defend themselves against armed attack. Lawyers have long recognized that this covers an imminent attack as well as one that has already happened.
Man får nog säga att antalet jurister, och stater, som accepterade att självförsvar gäller även vid en “imminent attack” inte var så markant före 11*9.
4. Säkerhetsrådet började “lagstifta”, dvs införa regler som handlar inte bara om en specifik situation utan som skall gälla alltid och för alla. Den första resolutionen av detta slag, resolution 1373, införde bl a finansiella sanktioner mot terrorister. Det har sedan kommit fler beslut, bl a för att hindra spridning av massförstörelsevapen. Många folkrättsjurister, inklusive jag, anser att detta går utanför säkerhetsrådets mandat enligt FN-stadgan, men besluten har accepterats av staterna, vilket kan betyda att vi har fått en sedvanerättslig utveckling av FN-stadgan.
5. En annan tendens har varit att bekämpning av terrorismbrott prioriterats på bekostnad av andra internationella brott. Denna tendens fanns redan tidigare, eftersom staternas förpliktelserna att samarbeta för att förhindra och beivra terroristbrott alltid har varit starkare och mer precisa än förpliktelserna att beivra t ex krigsförbrytelser och andra brott som ofta begås av statsföreträdare. Denna obalans har varit särskilt frapperande i de segslitna diskussionerna om en global anti-terroristkonvention; en av tvistefrågorna har varit just om stater kan begå terrorism i konventionens mening. Detta hindrar dock inte att även bekämpandet av mer “traditionella” internationella brott som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser stärkts; åtalet mot Kadaffi är ett aktuellt exempel.
6. Precis som säkerhetsrådet – som ju kan ses som en slags världsregering, fast med begränsade befogenheter – tog sig mer makt efter 9*11 skaffade sig många nationella regeringar ökade maktmedel, inklusive övervakning och möjligheter att frihetsberöva utan rättegång. Detta gav upphov till en intensiv debatt om mänskliga rättigheter, och Europadomstolen har slagit ner på en del av dessa åtgärder. (Se t ex Case of Gilland and Quinton v. the United Kingdom, som man kan söka efter här.)
7. Gränsen mellan kombattanter (stridande) och civila började ifrågasättas, genom att USA betraktade al-Qaida och Talibankrigande som "olagliga kombattanter" (jfr Guantanamo). Amerikanerna hade fel i sina slutsatser, men det fanns visst fog för att diskutera denna gränsdragning, och detta resulterade i en studie av Internationella rödakorskommittén m fl (se här).
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/terrorism" rel="tag">terrorism</a>, <a href="http://bloggar.se/om/11+september" rel="tag">11 september</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/sj%E4lvf%F6rsvar" rel="tag">självförsvar</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationella+brott" rel="tag">internationella brott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/m%E4nskliga+r%E4ttigheter" rel="tag">mänskliga rättigheter</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

fredag 9 september 2011

Vad innebär uppgraderingen av PLO i Stockholm?

Frågan har ställts vad uppgraderingen av den palestinska representationen betyder (se här).
Palestinierna är i Sverige representerade genom PLO, som i den s k diplomatiska listan heter just PLO -- detta till skillnad från i FN, där PLO-delegationen benämns “Palestine”. PLO står inte upptaget bland staterna utan tillsammans med internationella organisationer och “andra representationer”. Samma gäller i Oslo och Köpenhamn (Helsingfors kunde jag inte hitta uppgifter om). PLO anses av UD inte omfattas av Wienkonventionen om diplomatiska immuniteter och privilegier, som gäller förbindelserna mellan stater.
Att den palestinska representanten numera benämns ambassadör är inte betydelselöst, men ska ändå inte heller det ses som ett erkännande av Palestina som stat; även EU:s representanter benämns ambassadörer.
Allt sammantaget innebär förändringen alltså en politisk uppgradering men den innebär inte att Sverige erkänner Palestina som en stat.

måndag 5 september 2011

Israel-Palestina-konflikten – Palmerkommittén och erkännandefrågan

1. Som rapporterats i media har den s k Palmerkommitténs rapport publicerats. Kommittén tillsattes av generalsekreteraren för att utreda incidenten med Mavi Marmara (“Ship to Gaza”) förra året. Den kommer till slutsatser som skiljer sig från vad många andra kommentatorer kommit fram till. Som rapporterats menade man att blockaden i sig var tillåten och att såväl Turkiet som Mavi Marmara kan kritiseras men att Israel använde övervåld när man bordade fartyget. Rapporten är lång och jag har inte haft möjlighet att läsa den ännu (resande fot). Följande snabba kommentarer kan dock göras:
-- Palmerkommittén menade, till skillnad från många andra, att det rådde väpnad konflikt vid tillfället. Detta är enligt min mening en slutsats som inte är orimlig, även om man kan ha olika uppfattningar i saken (de som idag t ex säger att Ove Bring hade “fel” är med andra ord ute i ogjort väder – goda jurister kan göra olika avvägningar i svåra bedömmningsfrågor). Med denna utgångspunkt är det en naturlig slutsats att det var legalt att införa en blockad.
-- Till skillnad från många andra betraktar Palmerkommissionen blockaden isolerat från den israeliska avspärrningen av landgränsen och luftrummet. Detta är enligt min mening inte en rimlig ansats, och även den israeliska Turkelkommissionen väljer att se blockaden som en del av den mer övergripande gränsregimen. Min slutsats är att blockaden var olaglig av det skälet att den omfattade i stort sett alla civila leveranser (se här). Israel skulle ha släppt igenom civila varor, men hade kunnat upprätthålla blockaden för att stoppa militära leveranser (under förutsättning att det rådde väpnad konflikt, som nämnts). Trots att man bedömer blockaden i sig bedömer kommittén även den vidare avspärrningsregimen, men jag har inte kunnat läsa den delen ännu med tillbörlig noggrannhet.
-- Många har menat att kommissionens slutsatser s a s upprättar Israel efter olika “politiska” rapporter från FNs råd för de mänskliga rättigheterna. I det sammanhanget är det värt att notera följande: MR-rådets kommissioner har bestått av höga jurister från länder som inte varit direkt involverade. Palmerkommittém, däremot, bestod av en ledamot från vardera Israel och Turkiet (att de var oense förvånar ingen), samt, på förslag av Israel, en folkrättskunnig f d premiärminister från ett västland (Nya Zeeland) och en f d president från en nära allierad till USA, Colombia, som har oräkneliga MR-kränkningar på sitt samvete. Kommissionen har förstås haft tillgång till folkrättslig expertis, vilket framgår av rapportens appendix om tillämpliga folkrättsliga principer, och jag påstår inte att kommissionens ledamöter skulle ha vägletts av politiska överväganden (eftersom jag inte har några bevis för det). Vad som dock kan sägas är att det vore något absurt att hävda att denna kommitté skulle vara mindre politisk än t ex Goldstonekommissionen, som bestod av tre mycket respekterade jurister och en irländsk f d militär med stor erfarenhet av fredsbevarande.
2. I erkännandefrågan har Sveriges främste folkrättsexpert, Ove Bring, kommit till slutsatsen att det inte finns några hinder mot att erkänna Palestina (DN Debatt, 2 septermber, här; jfr även min identiska slutsats här). Dagens Nyheters ledarredaktion har emellertid gjort en egen folkrättslig analys och har kommit fram till att Palestina inte kan erkännas (se här). Tyvärr blandar man samman två element i den folkrättsliga analysen, nämligen kravet att territoriet skall vara någorlunda bestämt samt kravet på kontroll över territoriet. Både Ove och jag tar upp den i sammanhanget viktiga kontrollfrågan, som det inte behöver ordas mer om här.
Däremot instämmer jag i att det är problematiskt att Hamas och PLO ännu inte tillsatt en övergångsregering. Något absolut hinder för erkännande är det dock inte; när Kroatien erkändes fanns det två regeringar på dess territorium, likaså när Bosnien erkändes (kroaterna var fortfarande i koalition med bosniakerna vid erkännandetillfället), och till skillnad från vad som är fallet med Palestina fanns det ingen överrenskommelse om att bilda en enhetsregering.
Vidare menar DN att ett erkännande skulle vara ett slag i luften. Detta är inte riktigt. Som jag argumenterat i en presentation på Olof Palmecentrets seminarium om Jerusalemfrågan den 3 september skulle ett erkännande kunna få flera konsekvenser, kanske i första hand politiska men också praktiska, beroende på vad palestinierna själva och omvärlden gör av det (se här).
Som kan ses på varje karta över bosättningarna (och som från Olivbergets utsikt blir konkret tydligt) håller den sofistikerade och utstuderade israeliska bosättningspolitiken – en krypande, accelererande annektering – på att göra en tvåstatslösning omöjlig, särskilt eftersom Netanyahu också vill behålla Jordandalen (vad som från israelisk sida ofta avses under kodordet “säkra gränser”). Kanske det en dag inte återstår något annat alternativ än att Israel annekterar hela Västbanken, givetvis med fulla medborgerliga rättigheter i staten Israel för alla. Men om man håller fast vid tvåstatslösningen är tiden mycket knapp.
Det är i det ljuset man ska se palestiniernas kampanj för att bli FN:s 194:e medlemsstat. Den utgör ett kanske sista försök att göra Israel mer intresserat av att sluta ett fredsavtal som är åtminstone någorlunda förenligt med folkrätten. Som DN påpekar har man varit nära flera gånger, så mycket är redan diskuterat, men under tiden som förhandlingarna står stilla fortsätter “fakta” att skapas på marken och gör den palestinska positionen både svagare och mer orealistisk (förutsatt, förstås, att det är bosättarnas verklighet som prioriteras, vilket är det antagande som verkar styra politiken).

Läs även andra bloggares åsikter om