Follow by Email

tisdag 28 juni 2011

Vad händer efter arresteringsordern mot Khadaffi?

Som rapporterats beslöt Internationella brottmålsdomstolen igår att utfärda en arresteringsorder mot Mohammar Khadaffi, hans son Saif al-Islam Khadaffi samt chefen för säkerhetstjänsten, Abdullah Senussi (se här).
Vad betyder detta? Alla 115 (snart 116) parter till ICC-stadgan har en skyldighet att överlämna de efterlysta till ICC i Haag. Denna skyldighet har också Libyen, enligt säkerhetsrådets resolution 1970. Övriga stater – t ex USA, Ryssland och Kina och de flesta arabstater – har ingen sådan skyldighet, men rådet har ändå i resolution 1970 uppmanat (”urges”) också dessa stater att samarbeta med domstolen.

Kommer Khadaffi att hamna inför skranket i Haag? Erfarenheten visar att de personer som efterlyses av ICC och andra internationella domstolar har svårt att hålla sig undan. Ratko Mladic arresterades för några veckor sedan till slut, efter 16 år, och kunde överlämnas till Jugoslavientribunalen. Den tidigare presidenten i Liberia, Charles Taylor, fick först en fristad i Nigeria men överlämnades ett par år senare, 2006, till Sierra Leonedomstolen.

Kommer arresteringsordern att påverka den politiska och militära utvecklingen? Ja, sannolikt. Det faktum att ICC funnit Khadaffi på sannolika skäl misstänkt för brott mot mänskligheten har redan s a s andligen stärkt både rebellerna och Natokoalitionen. Den kommer också att sätta ökad press på Khadaffi. Som efterlyst kan han inte längre resa obehindrat och är därmed en betydligt mindre effektiv ledare. Hans förbundna i Libyen kommer säkert också att finna att arresteringsordern gör honom svagare, vilket kan ge dem ytterligare ett incitament att överge honom.

Samtidigt kan arresteringsordern komma att försvåra eventuella förhandlingar. För omvärlden blir det ännu svårare att acceptera förhandlingar med Khadaffi när han nu är s a s officiellt misstänkt för brott mot mänskligheten. Han kan inte heller dra sig tillbaka inom Libyens gränser, eftersom Libyen har en skyldighet att överlämna honom till Haag, vilket varje ny regering i Tripoli måste beakta. En tänkbar ”lösning” är att Khadaffi får en fristad i ett vänligt sinnat land som inte är part till ICC-stadgan. Som exemplet med Charles Taylor visar kan en sådan fristad innebära blott en temporär respit.

söndag 19 juni 2011

Krigsbrott, krigsförbrytelser, folkrättsbrott, internationella brott

För det som på engelska heter “war crimes” råder en terminologisk förvirring i Sverige. Den officiella svenska termen är krigsförbrytelser, vilket ord förekommer såväl i den svenska översättningen av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen som i Internationella straffrättskommitténs förslag till svensk lagstiftning (SOU 2002:98). I den nuvarande svenska lagstiftningen i brottsbalken 22 kap 6 § används ordet folkrättsbrott. En del yngre kollegor, liksom numera även en stor del av journalistkåren, använder numera det direktöversatta uttrycket krigsbrott.

Om Internationella straffrättskommittén får som den vill kommer “folkrättsbrott” att utmönstras från vokabuläret, och det är bra. Jag undrar om det inte också är dags att medge att “krigsförbrytelse” låter en smula arkaiskt och acceptera att “krigsbrott” ligger bättre i munnen. Detta borde övervägas av de jurister som nu lägger sista handen vid en internationell strafflag. (Se f ö min tidigare blogg.)

“Internationella brott”, som bl a Internationella straffrättskommittén använder, är en sammanfattande term som innefattar inte bara krigsförbrytelser/krigsbrott utan också brott mot mänskligheten, folkmord och aggressionsbrottet. Det ordet har vi alltså fortsatt behov av.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/krigsf%F6rbrytelser" rel="tag">krigsförbrytelser</a>, <a href="http://bloggar.se/om/krigsbrott" rel="tag">krigsbrott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4ttsbrott" rel="tag">folkrättsbrott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/internationella+brott" rel="tag">internationella brott</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Internationella+brottm%E5lsdomstolen" rel="tag">Internationella brottmålsdomstolen</a>

lördag 18 juni 2011

Bör Sverige “erkänna” övergångsregeringen i Benghazi?

Minst 13 länder har på senaste tiden på olika sätt erkänt rebellregeringen i Benghazi, bl a Kanada, Tyskland, Frankrike, Italien och Förenade Arabemiraten. Det har dock skett med lite olika formuleringar och den folkrättsliga betydelsen skiljer sig nog. Se utmärkta utredningar av Akande (här) och Talmon (här). Se även mitt tidigare inlägg här.
Vad betyder erkännande av en regering? Många länder, däribland Sverige, erkänner inte rutinmässigt regeringar; om det varit val i Norge och en ny regering tillträtt utfärdar inte svenska regeringen ett formellt erkännande av den nya norska regeringen. Däremot måste varje stat ändå avgöra vilka som företräder en annan stat (vem kan ingå avtal för staten?, vem kan utse ambassadörer?, etc) och i vissa kontroversiella fall kan det krävas att man klargör vem man anser utgöra regering i en viss stat. Historiska exempel är t ex Afghanistan före 2002, Somalia, Kambodja under röda khmererna och Norge under andra världskriget.
Att säga att den nationella övergångsregeringen i Benghazi är den enda legala företrädaren för det libyska folket, som Frankrike sa redan 10 mars, behöver rent juridiskt inte betyda så mycket. Om man däremot säger att denna regering också företräder den libyska staten (vilket Frankrike nu tycks mena, sedan 7 juni, liksom Italien och Förenade Arabemiraten) innebär det i princip att diplomatiska beskickningar måste överlämnas till denna regering, att denna regering kan förfoga över libyska tillgångar, att denna regering kan ingå avtal som binder Libyen, m m. Ett mellanläge är att säga att övergångsregeringen är de facto-regering för östra Libyen, vilket innebär att man ger den viss befogenhet att avtala vad avser det området.
Vad bör Sverige göra? Det är för mig oklart exakt vilken hållning Sverige har. Det är också oklart exakt vilken förankring övergångsregeringen har. Jag tycker dock att det vore rimligt att säga a) att övergångsregeringen är en mer legitim företrädare för det libyska folket än Gadaffiregimen; b) att den utgör en de facto-regering i östra Libyen; och c) att vi delvis “averkänner” Gadaffiregeringen och inte accepterar att den representerar Libyen t ex vad gäller ingående av avtal, förfogande över libyska tillgångar i utlandet, m m. (Jag håller inte med Talmon i det avseendet.) (Vad gäller utländska tillgångar gäller f ö frysningsbeslut av FN och EU.)
Vad skulle detta betyda för de diplomatiska förbindelserna? Vi skulle i) kunna acceptera att övergångsregeringen öppnar ett förbindelsekontor i Stockholm och ii) kunna införa åtgärder för att trappa ner förbindelserna med den libyska ambassaden (dock måste man beakta att sådana åtgärder skulle kunna få negativa följder bl a vad gäller möjligheterna att hjälpa svenska medborgare i Libyen).
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/erk%E4nna" rel="tag">erkänna</a>, <a href="http://bloggar.se/om/%F6verg%E5ngsregering" rel="tag">övergångsregering</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Libyen" rel="tag">Libyen</a>

Kenya lyckades inte stoppa ICC-process om ansvaret för våldet efter valen 2007

ICC tillbakavisade för en tid sedan ett försök av Kenya att stoppa åtalet mot sex kenyanska ledare som åtalats för brott mot mänskligheten avseende våldet efter valet 2007. Kenya hade, med stöd i den s k komplementaritetsprincipen, hävdat att Kenya själv kan ta hand om dessa mål. Man kunde dock inte visa att det pågick någon förundersökning. Beslutet är långt (här) men finns förtjänstfullt samanfattat bl a här.
Komplementaritetsprincipen i Romstadgan för ICC anger att ICC ska träda tillbaka om en stat lagför brotten, under förutsättning att den staten har både vilja och kapacitet att göra det. ICC ska alltså vara ett komplement till nationella rättssystem, men inte ha företräde. Kenya har nyligen antagit en ny grundlag, som många kenyaner hoppas ska göra landet mindre korrupt och mer genuint demokratiskt. Denna konstitution kan möjligen betyda att Kenya både villigt och kapabelt att lagföra de sex misstänkta. Men för att ICC ska kunna släppa målen krävs då alltså att åtminstone en förundersökning verkligen inleds.
Åtalet mot de sex ledarna – bl a den tidigare presidenten Yomo Kenyattas son Uhuru Kenyatta – inleddes genom att åklagaren på eget initiativ startade en undersökning (en s k proprio motu-undersökning). Denna process, som inte uppmärksammats så mycket i Sverige, är sannolikt den av alla ICC-processer som varit mest betydelsefull. Processen angriper de korrupta maktstrukturerna i landet, med åtal mot båda sidor i den politiska kampen (alltså såväl Kabakis som Odingas sida), och de sex ledarna har dessutom infunnit sig i Haag. År 2012 är det val i Kenya igen, och åtminstone två av de åtalade är tänkbara presidentkandidater. Till skillnad från t ex åtalen mot LRA-ledare i Uganda har ICC fått ett starkt stöd i Kenya, särskilt från det civila samhället, som misstror det lokala rättsväsendet.

Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Kenya" rel="tag">Kenya</a>, <a href="http://bloggar.se/om/ICC" rel="tag">ICC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Internationella+brottm%E5lsdomstolen" rel="tag">Internationella brottmålsdomstolen</a>

tisdag 14 juni 2011

Bör Sverige erkänna Västsahara? Och Palestina?

Jens Orback, chef för Palmecentret, skriver på DN Debatt idag att Sverige bör erkänna Västsahara (här). Sverige brukar, liksom de allra flesta andra länder, erkänna ett nytt land först när det finns en regering med kontroll över territorium och befolkning. Västsahara är till 2/3 ockuperat av Marocko, och det bor ytterst få människor på den fria delen (de flesta bor i flyktingläger i Algeriet). När Sverige erkände Kroatien 1992, hade regeringen i Zagreb kontroll över c:a 2/3 av området, och det var  bl a därför kontroversiellt att Sverige (och EU-staterna) erkände landet.
Vad gäller erkännande är det egentligen två frågor som bör beaktas. För det första måste man fråga sig om något annat land kan känna sig förorättat av ett erkännande. I Kroatienfallet kunde man alltså fråga sig om “Restjugoslaviens” suveränitet kränkts. Det resonemanget är dock inte aktuell beträffande Västsahara, eftersom den marockanska annektionen är illegal och därför s a s inte räknas. Den andra frågan är om det finns en regering som kan utöva det ansvar som krävs av en stat – suveränitet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Det är framförallt detta som kravet på ett erkännande av Västsahara kan stupa på.
Jag tror att det finns anledning att fördomsfritt fundera på vad ett erkännande betyder, och om (och hur) erkännande kan användas som ett politiskt instrument. Detta kommer kanske att ställas på sin spets i Mellanösternkonflikten i höst, eftersom president Abbas planerar att då utropa en palestinsk stat (det finns dock delade meningar om saken inom det palestinska ledarskapet).
Hur skulle mina två frågor om erkännande besvaras avseende Palestina? Om den palestinska staten utropas inom 1967 års gränser finns ingen stat som med rätta kan anse sin suveränitet kränkt. Israel har inte annekterat Västbanken och Gaza, och annektionen av östra Jerusalem är inte erkänd av omvärlden. Beträffande den andra frågan finns det en del som talar för Palestina, eftersom det finns en förvaltning och en regering. Under premiärminister Salam Fayyad har förvaltningen effektiviserats åtskilligt, och genom avtalet med Hamas för en tid sedan kanske de båda förvaltningarna så småningom kan förenas.
Det finns anledning att följa utvecklingen och att tänka kreativt.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 11 juni 2011

Cyberkrig och Stuxnet – hade Iran rätt till självförsvar?

I förra lördagens Konflikt berättades om förberedelserna för cyberkrig, och om datamasken Stuxnet, som riktades mot Irans kärnvapenprogram (se här). Många menar att Stuxnet var skapat genom ett samarbete mellan USA och Israel.
Stuxnet skulle kunna vara ett exempel på en s k datanätverksattack (DNA). Hur DNA ska bedömas i folkrätten har diskuterats länge, också i Sverige. 2004 arrangerade Försvarshögskolan tillsammans med UD och Försvarsdepartementet en interntionell konferens om hur man ska se på DNA och den humanitära rätten (krigets lagar (se här). Den allmänna uppfattningen var att DNA ska behandlas som andra stridsmedel och stridsmetoder. Den får alltså inte riktas mot civila. En DNA kan vara väldigt välriktad mot ett specifikt militärt mål, men den kan också skapa helt oförutsägbara kedjereaktioner som kan träffa livsviktiga civila funktioner.
Den kanske viktigaste fråga som väckts av Stuxnet är dock om en DNA också kan utgöra ett väpnat angrepp, dvs om en angripen stat har rätt till självförsvar. En av de första som diskuterade denna fråga var professor Michael Schmitt (här). Hans slutsats från 1999 är att det är effekterna som är avgörande. Om en DNA medför stor skada i “den verkliga världen”, på människor och egendom, är den ett väpnat angrepp, och legitimerar självförsvar, även med traditionella “kinetiska” vapen.
Vad betyder detta avseende Stuxnet? Såvitt jag förstår var konsekvenerna av Stuxnetattacken inte av sådan art att de kan jämföras med ett vanligt väpnat angrepp. Dessutom vet vi inte med säkerhet vem som var avsändaren. Men om det nu hade varit så att förstörelsen hade blivit större, och om det stått klart att det var Israel och USA som riktade attacken mot Iran, då skulle Iran ha kunnat ingripa i självförsvar, mot såväl USA som Israel. Detta självförsvar skulle kunna utföras genom motattacker över datanätet, men också genom konventionella vapen, och det skulle kunna utföras av allierade till Iran i s k kollektivt självförsvar. Alltså, en DNA mot Iran skulle kunna legitimera attacker från Hizbollah på israeliska militära mål (förutsatt att övriga folkrättsliga villkor är uppfyllda, dvs motattackerna ska vara proportionerliga och nödvändiga, och de ska vara i enlighet med den humanitära rätten, vilket bl a inbegriper att de inte får riktas mot civila mål).
Även om det egentligt ligger utanför ramen för denna blogg bör följande nämnas: Från USA:s och Israels sida skulle motargumentet kunna vara att en attack mot Irans kärnenergi- (eller kärnvapen-)program utgör ett preventivt självförsvar. Det argumentet -- som luftades också under angreppet mor Irak 2003 -- är dock inte accepterat. Ett annat argument, som också skulle påminna om vad USA anförde 2003, skulle kunna vara att DNA:n utgjorde ett försök att verkställa de många säkerhetsrådsresolutioner som riktats mot Irans atomprogram. Inte heller detta argument skulle dock väcka något större gensvar bland folkrättsjurister.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E4pnat+angrepp" rel="tag">väpnat angrepp</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Stuxnet" rel="tag">Stuxnet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/datan%E4tverksattacker" rel="tag">datanätverksattacker</a>, <a href="http://bloggar.se/om/cyberkrig" rel="tag">cyberkrig</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Iran" rel="tag">Iran</a>

onsdag 8 juni 2011

Aggressionsbrottet – att göra krig till ett brott

Idag tog jag på mig kostymen för sista gången denna vår. Skälet var att jag skulle presentera en skrift om agessionsbrottet som jag skrivit för Totalförsvarets folkrättsråd. Skriften finns att ladda ner här.
En definition och andra bestämmelser om aggressionsbrottet antogs i juni förra året av ICC-konferensen i Kampala, och de kommer att föras in i den s k Romstadgan för ICC. När det sker kan Internationella brottmålsdomstolen döma ledare som begår aggressionshandlingar (ungefär: startar krig) i strid med folkrätten. Det är faktiskt fråga om en liten revolution, eftersom det innebär att det då kommer att finnas betydligt kraftigare medel att avskräcka från krig.
Det är dock en revolution med fördröjning. Enligt en kompromiss med flera skeptiska stater kan ICC börja tillämpa detta brott tidigast 2017. Dessutom kan de stater som så vill undvika att träffas av bestämmelserna. Det kommer därför att dröja flera år innan denna kriminalisering börjar verka, och än längre innan den blir global.
Inom EU finns det olika attityder till brottet. Tyskland förbereder en snar ratifikation, medan britterna vill avvakta (och sannolikt helst hålla sig helt utanför, likt fransmännen). Svenska regeringen bör under nästa årliga möte med ICC-staterna (i december) deklarera att man förbereder en svensk ratifikation. Det skulle stärka de krafter som vill göra allvar av det folkrättsliga förbudet mot att starta krig.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/ICC" rel="tag">ICC</a>, <a href="http://bloggar.se/om/Internationella+brottm%E5lsdomstolen" rel="tag">Internationella brottmålsdomstolen</a>, <a href="http://bloggar.se/om/aggressionsbrottet" rel="tag">aggressionsbrottet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/v%E5ldsf%F6rbudet" rel="tag">våldsförbudet</a>, <a href="http://bloggar.se/om/folkr%E4tt" rel="tag">folkrätt</a>

tisdag 7 juni 2011

Västsahara, igen – fiske och Marockos säkerhetsrådskandidatur

Idag deltog jag i en debatt om Västsahara på Utrikespolitiska Institutet (här). Det var femte gången jag pratade om Västsahara denna akademiska säsong, vilket inte beror på att jag skulle vara besatt av den frågan – det är jag inte -- utan på att intresset är stort. Under debatten framfördes inga argument för att Marocko skulle ha någon rätt till Västsahara. Samtidigt måste också nämnas att det påtalades att Marocko har förbättrat MR-situationen avsevärt under kung Muhammed VI, och det gäller både i det egentliga Marocko och i det ockuperade Västsahara.
Som jag nämnde i en tidigare blogg har jag tillsammans med sex kollegor skrivit en analys av det folkrättsliga läget avseende Västsahara, med särskild inriktning mot EU:s fiskeriavtal (här). EU antog sedermera, den 25 februari, det avtal vi kritiserade, dock med liten marginal. Sverige, Danmark och Storbritannien röstade mot och Tyskland och Finland la ner sina röster. Om ytterligare ett av de medelstora eller större länderna, t ex Österrike, lagt ner sin röst hade förslaget fallit. Det har såvitt kan förstås ännu inte ratificerats, och Irland lär ha ändrat uppfattning sedan den förra omröstningen.
En ny fråga som kommit upp är Marockos kandidatur till FN:s säkerhetsråd. Av de femton medlemmarna väljs tio på tvåårsperioder i ett rullande schema. Platserna är normalt fördelade över de olika regionerna, och det finns två afrikanska kandidater till två afrikanska platser, nämligen Marocko och Mauretanien.
Carl Bildt fick härförleden frågan i Riksdagen av Jonas Sjöstedt om det var lämpligt att en stat som ockuperar ett annat land blir medlem av säkerhetsrådet. Bildt svarade genom att peka på att det bara fanns två afrikanska kandidater samt att “säkerhetsrådets medlemskap ska reflektera en regional balans” (se här). Det är riktigt att det är kutym att man i sådana fall röstar på de regionala kandidaterna, men undantag har funnits, t ex år 2000, då Sudan kandiderade, men Mauritius förmåddes ställa upp och blev invalda istället. Faktum är att FN-stadgan anger att man i valet skall ta “särskild hänsyn … dels i första hand till medlemmarnas insatser för upprätthållande av internationell fred och säkerhet samt för organisationens övriga ändamål, dels även till en skälig geografisk fördelning” (artikel 23.1). Det är alltså så att den geografiska fördelningen ska komma först i andra hand, medan det är insatserna för att upprätthålla fred och säkerhet som är viktigast. En illegal ockupation sedan 36 år kan inte anses meriterande i det avseendet.
Läs även andra bloggares åsikter om