Urban Ahlin och Peter Hultqvist försöker förklara SAP:s inställning i SvD. Jag håller med Jan Eliasson i hans kritik av denna ståndpunkt; det är inte traditionell socialdemokratisk politik att dra sig ur efter så kort tid. Vi kan inte idag veta om den svenska insatsen behövs i juli eller ej.
En annan sak är att det fortfarande inte går att se någon trovärdig “exit strategy”. Natokoalitionen hindrar slakt på civila, men samtidigt pekar nu mycket på att striderna kommer att bli utdragna. Ett viktigt kriterium för en humanitär intervention är att det finns rimliga utsikter till framgång (se den s k R2P-rapporten). När Milosevic gav upp efter 2½ månads bombningar i Kosovokampanjen 1999 var det många som blev förvånade. Kanske kan ett liknande mirakel hända idag. Men när det misslyckades att skapa en etniskt inklusive demokrati i Kosovo (serberna fördrevs och flydde) så får inte detsamma ske i Libyen. Om Kadaffi avgår till följd av internt tryck, så måste de många libyer som stött honom också få en plats i ett post-Kadaffi-Libyen (med undantag för dem som gjort sig skyldiga till grova brott).
En intressant folkrättslig detalj rörande Libyeninsatsen är f ö att den svenska regeringens linje är att det inte är Sverige utan “[d]en stat eller den organisation som utövar den faktiska ledningen över insatsen [dvs Nato] [som] kan komma att bli part i den väpnade konflikten om insatsen blir indragen i regelrätta strider med regeringsstyrkor.” Se propositionen, s 8-9. Den linjen är fullt rimlig.
Läs även andra bloggares åsikter om <a href="http://bloggar.se/om/Libyen+%22Urban+Ahlin%22+%22Jan+Eliasson%22+JAS+R2P+Kadaffi" rel="tag">Libyen "Urban Ahlin" "Jan Eliasson" JAS R2P Kadaffi</a>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar