Follow by Email

lördag 6 december 2008

Vilka mänskliga rättigheter är mest grundläggande?

Den 10 december är det den internationella dagen för de mänskliga rättigheterna (MR) för att fira årsdagen av antagandet av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna för 60 år sedan. Iden om de mänskliga rättigheterna har sedan dess gjort ett segertåg över världen, och idag skulle få förneka rättigheterna. Men det råder stora meningsskiljaktigheter – och missförstånd -- om vad de betyder.
Som framgår av slutdeklarationen från den stora FN-konferensen om MR i Wien 1993 är de mänskliga rättigheterna odelbara och ömsesidigt beroende. Detta betyder att man inte kan prioritera t ex de medborgerliga och politiska rättigheterna framför de ekonomiska, sociala och kulturella (ESK) eller vice versa. Det ensidiga betonandet av den ena eller den andra gruppen var ett arv från det kalla kriget, och till stor del betingat av ideologisk blindhet och önskan att vinna retoriska poänger, snarare än av analys av vad som är viktigt för människor. (Detta betyder förstås inte att alla som vill prioritera den ena eller den andra gruppen av MR gör så i ond tro.)
De mänskliga rättigheterna är inget självändamål, utan som framhålls i de första raderna av MR-deklarationen är de grundvalen för frihet, rättvisa och fred. I korta ordalag är det, som Kofi Annan skrev inför FN-toppmötet 2005, det yttersta målet att alla människor ska kunna leva ett liv i värdighet, och ett sådant liv kan levas varken i en tortyrkammare eller på gatan.
Här i Uganda syns det oerhört tydligt att de mänskliga rättigheterna är beroende av varandra. De medborgerliga och politiska rättigheterna är oerhört viktiga för att ESK-rättigheterna ska kunna uppfyllas. I teorin kan man tänka sig att en upplyst och oegennyttig despot skulle kunna planera samhället så att ESK-rättigheterna uppfylls (någon skulle kanske säga att det fattiga Kuba, med sin efter förhållandena anmärkningsvärt goda utbildning och hälsovård har utgjort ett exempel), men argumentet håller inte, och det av två skäl. För det första är det empiriskt belagt att det finns väldigt få upplysta och oegennyttiga despoter, om någon. För det andra är det svårt att tänka sig annat än extrema nödsituationer då det skulle vara påkallat att inskränka de medborgerliga och politiska rättigheterna för att utveckla ESK-rättigheterna. All erfarenhet talar för att det förhåller sig på det omvända sättet. Det är genom en fri debatt och en genuin demokrati som ESK-rättigheterna bäst kan försvaras. Detta är välkända och enligt min mening riktiga argument för de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Men det förhåller sig också på det omvända sättet, och också det syns tydligt för den som studerar det ugandiska och liknande samhällen. Som sägs i regeringens MR-skrivelsen från mars 2008, har den som inte kan läsa och skriva svårare att utöva sin yttrandefrihet och sin rätt till demokratiskt deltagande. I ett samhälle där det finns ett någorlunda väl spritt välstånd går det inte att lura sig till en röst eller att köpa den med en tvål. I ett land där folk inte behöver ägna all kraft åt att få mat på bordet utan kan uppskatta en fri press är det svårare att spärra in journalister med påhittade brottsmisstankar.
Även i det konkreta fallet är det omöjligt att hålla isär rättigheterna i olika ”generationer”. Om en änka berövas sin mark av makens familj och inte längre kan försörja sig och sina barn – vilken rättighet har då blivit kränkt? Rätten till mat, rätten till egendom eller rätten till tillgång till rättvisa? Den första är en ESK-rättighet, medan de två andra är medborgerliga rättigheter, men ingen av dem är mer naturlig än den andra. Rätten till en god levnadsstandard inklusive föda kräver, som FN:s kommitte för ESK-rättigheter fann i ett yttrande år 1999, bl a just att man garanterar rätten att ärva jord, också för kvinnor. Rätten till egendom beror helt på hur egendom är definierad, och att det kan vara olika förstår man om man bor i ett land där en stor del av marken ägs av familjer och klaner och där andra delar påstås ägas av kungar i stamriken. Rätten till tillgång till rättvisa – ”access to justice” – kräver förstås inte bara ett fungerande domstolsväsende med åklagarfunktioner utan också en icke-korrupt och effektiv polis, inskrivningsmyndigheter, etc, vilket är dyrt och inte helt enkelt att ordna i ett land där de flesta lever på självhushållning och inte betalar någon skatt. Att se på änkans situation utifrån bara det ena eller det andra rättighetsperspektivet kan förstås göras i skrivkammaren, men i verkligheten fungerar det inte.
Politiskt intressant är också att det är i stort sett är samma skurkar som kränker de medborgerliga och politiska rättigheterna som kränker ESK-rättigheterna. Ledare som Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea både negligerar folkets hälsa och välstånd och dödar och torterar sina politiska motståndare.

Kony kom inte ut

Som jag skrev för ett par veckor sedan hoppades man här i Uganda att Joseph Kony, ledaren för den grymma rebellrörelsen LRA i norra Uganda, till slut skulle skriva på ett fredsavtal före november månads utgång. Så skedde aldrig. Kony kom till den avtalade platsen för ett förberedande möte med lokala ledare, men gick sedan tillbaka till bushen istället för att skriva under.
De allra flesta bedömare tror att detta var sista gången som några allvarliga ansträngningar görs från medlare, FN, lokala ledare och givare att få till stånd ett undertecknande. Ingen kommer att säga nej om han vill komma fram och sätta sitt namn under avtalet, men jag har svårt att se att någon skulle anstränga sig och organisera ett stort möte med mat och alla de logistiska problem det betyder att flyga in dignitärer av olika slag till djungeln. Man talar nu alltmer intensivt om plan B, dvs militära åtgärder, hur de nu ska se ut.
Samtidigt fortsätter processen i Kampala med att verkställa de mycket intressanta avtalen om ansvar och försoning (avtalen finns på http://www.beyondjuba.org/). Inom den s k JLOS-sektorn (justice, law and order) jobbas det i en särskild arbetsgrupp (transitional justice working group) med olika förslag vad gäller åtal, sannings- och försoningsprocess och traditionella rättviseprocesser, och förslag förväntas i februari (tidigare har man aviserat augusti och därefter november). Det civila samhället i norra Uganda har känt sig frustrerat över att de höga tjänstemännen i huvudstaden har hållit detta arbete för sig själva, men när förslagen är färdiga ska man ut på en konsultationsturné och möte lokala ”stakeholders”. Det är mycket viktigt att dessa konsultationer blir seriösa och att det lokala civilsamhället organiserar sig väl för att kunna uttrycka de drabbade människornas i norr intressen.